Ja, vi har varit många som har förundrats över att det nu (29/4 -22) är utlyst strejk i Svenska kyrkan, vad har hänt? Och varför har man inte agerat vettigt innan det blev nödvändigt?
Jag väljer att lämna dessa frågor obesvarade då jag mest finner svaren helt opassande, men vill flagga för att Svenska kyrkan skulle kunna vara en kyrka som i det stora hela var någon annan stans, kanske mer där Kristus önskar?
Något ord till om konflikten vill jag nog säga.
En sak är att en präst eller annan sådan avskild Herrens tjänare inte strejkar. Och ytterligare en sak är att någon som ansvarar för Herrens i en kyrka anställda tjänare beter sig inte på det vis Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation gjort de senaste avtalsrörelserna.
Det finns i vår kyrka gott om kyrkoråd och kyrkoherdar som gör så gott de kan som alls inte förtjänar den här konflikten, det är ju lokalt det kommer att drabba alla.
Och det finns tyvärr också för många kyrkoråd och kyrkoherdar som i större eller mindre grad agerar så att de förvärrar konflikten eller i andra fall agerar ovärdigt en kyrka.
Var står då jag?
Ja först och främst handlar inte detta om lön, för mig heller inte främst om innehållet i avtalet utan på attityden till det uppdrag vi som kyrka gemensamt har. Jesus talar om att genom vår kärlek till varandra ska andra se vår tro.
Och så är det nog så som jag ibland säger: ”Jag är alltid präst, men jag är inte alltid komminister”. Alltså jag är alltid i Guds tjänst och för församlingen, men inte allt och alltid på ledig tid etc för min världsliga arbetsgivare.
Vad är en kyrka i denna konflikt?
Ja det tycks som om en del av parterna på båda sidor har lite svårt att förstå sig på sammanhanget och gjort Svenska kyrkan till endast en organisation, och jag vill avsluta med några tankar härom som dryftades mellan mig och andra i Lokaltidningen (Södra Lappland). Insändarna finns i bilderna här nedan, först det inlägg som jag reagerade på och sedan det som jag skrev.
Klicka på bilden för Kommunals insändareKlicka på bilden för mitt svar
Lyssnar på ett eko av den dag i Lycksele vi hade med Stiftshistoriska sällskapet, med lyckselesonen Leif Svensson!
Tvåregementsläran är i fokus, ett ämne jag är lite tudelad till (lätt hänt att se som en ordvits, men inte bara därför jag säger det, Luther är lite dubbel för mig)!
Detta är sjunde delen av min serie om hur det är att komma ut som kristen i landet Sverige, där vår officiella religion/dogm inte är den kristna varianten, och några av de invändningar man kan mötas av då.
När jag växte upp då fick vi i skolan höra om Medeltiden och den romersk-katolska kyrkan som styrde allt med järnhand och de som tyckte olika hamnade inför inkvisitionen.
De inte bara var totalitära och hindrade andra kristendomsvarianter och brände folk på bål, de var också emot kunskap och hindrade det fina från antiken och blomma ut och inte förrän vi äntligen blev kvitt detta ok av kristendom kunde den moderna vetenskapen växa fram (wow, härlig mening, jag tror att jag ska återanvända den i ett inlägg om Gud och vetenskap! :-) men de var också obarmhärtiga mot andra religioner vilket främst yttrade sig i de korståg som påven Urban II initierade och som sedermera tog stora proportioner och mängder av oskyldiga muslimer, judar och arabiska kristna blev mördade!
Under Medeltiden styrde kyrkan och man hade inkvistion, vetenskapsfientlighet och korståg som paradgrenar och eftersom kyrkan bestämde så måste detta väl vara kristendomens innersta kärna? Själva dess essens?
Nu förtiden tror jag att ledare som George W Bush och hans retorik och korståg mot terrorister och hur man ser på honom som konservativ kristen och det faktum att en del vapen och vapendetaljer i exv amerikanska armén har bibelord med sig från fabriker gör ganska mycket för att bibehålla den här tanken att radikal kristendom det är att slakta andra ERGO:
kristen tro är verkligen inget för normala människor!
Även på det lokala planet har kyrkan en osnygg historia; i den del av Svenska kyrkan där jag verkar (inom Sápmi, Lycksele församling) så har man en osnygg historia gentemot ursprungsbefolkningen och till detta samiska jubileumsår har Svenska kyrkan gett ut en vitbok för övergrepp som Svenska kyrkan som en del av statsförvaltningen varit med i. Liknande verkar ha förekommit gentemot romer och andra.
Jag har även själv beskrivit min, en del år äldre, kamrats öden i samband med sin konfirmation då prästen nekade deltagande på grund av att han inte hade en kostym (vilket hans mamma inte hade råd med).
Vi har även kristnas inblandning i våldsamheter gentemot abortkliniker, HBTQ-samhället med mera med mera.
Så här kan man säkert fortsätta länge, och som kristen kan det vara svårt att hitta utvägen ur detta, man kan sitta och hoppas på en öppen nödutgång, men tyvärr är det så att inte ens det lilla i denna exposé som inte är sant (alltså detta om kyrkan som förtryckare och omöjliggörare av vetenskap (jag ska försöka återkomma till det i en bloggpost längre fram, men en försmak finns här)) räddar situationen särskilt mycket.
Så hur är det då? Är inte kristen tro något för normala människor? Eller får vi vara kristna lite trots allt; ”jag är i alla fall inte ond/min kyrka är snäll och vänlig”.
Några tankar på vägen
Dels har inte kristen tro med snällhet att göra utan den handlar om sanning och sanningen skulle kunna vara att detta är en god kristendomstolkning och att det är en sann bild av Guds vilja och att Gud finns och då är det ju ok!
Men själva poängen i min bloggpost är om det är en sann bild av Gud och den kristna tron?
Det enda raka bedömningskriteriet för den största delen av världens kristna skulle jag tro är Bibeln; det bör i alla fall vara det! Och då är ju frågan egentligen om det finns bibelstöd för dessa saker som den kristna kyrkan i olika samfund gjort!? Och kanske vad de rörelser gjort som inte direkt ingår i den kristna kyrkan? Här är vi då genast på ett svårt område, inte så mycket för att frågan är omöjlig att besvara eller att det skulle vara så extremt svårt att få fram rimliga hållningar ur Bibelns texter, nej svårigheten är vem vi pratar med! Det här samtalet kan komma att kräva lite tålamod vilja/förmåga att sätta sig in i vad Bibeln säger, det krävs också lite kunskap och lite vana vid bibelläsning för att se kopplingar etc, precis som det krävs viss vana och kunskap för att snabbt och enkelt tillgodogöra sig mydighetstext, sportreferat, ungdomsslang, yrkesjargong och andra specifika texter eller språkvarianter. Om detta är ett samtal över internet så är det nästan dags att här fundera på att avsluta det (bara nästan alltså) för det kräver lite mer samtal än vad som är jättevanligt i sådan här debatter på internet är min erfarenhet, men vi ska ju försöka förstås!
Håll dig till Jesus!
Eller i alla fall till Nya Testamentet, för att blanda in det Gamla Testamentet (GT) blir rätt komplicerat och rätt onödigt, det är absolut så att GT har en hel del svårsmälta ställen, men i det här fallet kan man med fog säga att de hör till det förbund, eller snarare det sätt som förbundet skulle hållas på som gällde för det judiska folket och inte det fullbordade förbundet eller det sätt som förbundet ska hållas av alla oss som lever efter Jesus och som inte är judar. Det är utifrån till exempel Jesu bergspredikan rätt tydligt att det mesta ska tydas genom Jesu liv och person vilket också är den kristna kyrkan ingång i detta; Evangeliet ligger dolt i det Gamla Testamentet och det Gamla Testamentet förklaras i Evangeliets ljus!
Nu kanske någon börjar förstå vilket samtal som väntar!
Vad mycket teologi!
Vad svåra sammanhang!
Vad ointresserad jag blir!
Men här kommer så poängen!
Wow, fanns det en sådan också!?
Poängen är att detta angrepp på den kristna tron är tvådelad dels:
För oss kristna där det gäller att ta till oss vad Bibeln säger om hur vi ska leva, där vi måste veta att krig aldrig ingår i vad vi gör. Vi måste läsa vad Bibeln säger och läsa sammanhangen, när Jesus säger att han inte kommit med fred utan svärd då måste vi läsa fortsättningen där vi också får se att det inte är Jesus som kommer mana till krig utan konsekvensen av att han finns och säger sig vara den han är etc och människors hörsammande respektive icke-hörsammande och efterföljande av honom kommer att leda till spänningar. Vi vet att Bibelns texter innehåller positiva omdömen om homosexuell livstil, men att inte visa kärlek mot andra fördöms mycket hårdare, att inte vara otrogen sin hustru nämns oerhört många fler gånger (ja till och med att se på en annan kvinna än sin hustru med åtrå är att vara otrogen). Visst finns det etiska ställningstaganden som gör en kristen obekväm i dagens Sverige i Bibeln, men vad jag ser så finns det inget som rättfärdigar något av det som denna artikel inleddes med.
och då kommer vi till den andra delen av tvådelandeheten, den ateistiska/icke-kristna trosbekännaren. För vederbörande är det ju så att för att anklagelsen ska vara giltig så måste du finna stöd i Bibeln och då duger ofta inte gammal skåpmat som man fiskat upp på något forum utan det krävs att man kan visa att Jesus legitimerar korstågen och dylikt.
Eftersmak
Detta är nog det konstigaste stycke apologetiska text jag någonsin författat, kanske kommer vi aldrig se dess like från mitt tangentbord igen, men poängen är alltså att allt en kyrka gör är inte efterföljelse av Jesus eller trohet mot Gud, en del är helt enkelt beroende på att kyrkan består av människor och människan i den kristna tron är inte alltigenom god, utan en Guds avbild som blivit skadad i syndafallet.
Tack för mig och jag finns tillhands för förtydliganden av den myckna textmassan! / Martin Walldén
Många människor vet inte riktigt hur Svenska kyrkan styrs, det som är världens största lutherska kyrka. Många av dessa är ändock medlemmar och kanske även röstar i kyrkovalet.
Nu följer en liten upplysningskampanj för den som inte vet, och en upprepning för den som vet: Kyrkomötet är det högsta beslutande organet, det består av demokratiskt valda ledamöter och sammanträder två veckor per år, varav den första nästa vecka.
Spänningen gentemot kyrkoordningen (det dokument som styr Svenska kyrkans organisation) är dock att den beskriver det som att det är församlingarna som är den primära enheten. Denna spänning kan bli rätt intressant ibland, säkert också den kommande veckan, men den tänkte jag inte fördjupa mig i här, utan skyndsamt gå vidare till de viktiga bönepunkterna.
Till kyrkomötet kan skrivelser ifrån kyrkostyrelsen inlämnas och motioner ifrån ledamöterna och det är dessa som de olika utskotten sedan tittar på och sedermera röstar alla ledamöter om förslagen.
En del förslag är minst sagt horribla vissa år, andra väl värda all aktning, men oavsett vad så är det vår uppgift som kristna att be för hela kyrkomötet och för att Guds goda vilja ska ske, ”… på kyrkomötet så som i himlen.”
Vi har ofta anledning till självkritik, både i vår efterföljelse av kärlekens Gud och i våra prioriteringar av våra resurser och vår tid. Nu på söndag har vi likt de flesta söndagar möjlighet att både be kraftens Gud om att gripa in där hopplöshet råder, och vi har också möjlighet att ekonomiskt stödja de insatser som görs för den akuta situationen och för att långsiktigt stärka regionen.
Afrikas horn och dess svält och dess orsaker och möjliga åtgärder (långsiktigt och akut) hamnar ofta i skuggan av annat.
Idag var vi på vad som ibland kallas ”Jesusveckan”, men som också kallas ”Husbondlidveckan”, men som oftast går under benämningen ”Lappis”. En slags jesusmanifestation mitt i Norrlands inland, närmare bestämt i Husbondliden. Det var avslutningsmöte och Niklas Piensoho predikade.
Jesusvecka och jesusmanifestation, det bör väl vara varje vecka och varje tillfälle som vi har Jesus så centralt och tydligt i våra liv? Ibland behöver vi dock påfyllning och vara vid mästarens fötter, eller också lite mer tydligt försöka visa att vi vill följa honom, då är det glädjande med Lapplandsveckan och en glädje att få ha den så nära inpå.
Likaså är det en glädje att få höra om en god fortsättning på Jesusmanifestationen i Stockholm, mest har jag hört ifrån Jesusmanifestationen i Kalmar där också Svenska kyrkan deltog ifrån högsta ort, biskop Jan-Olof Johansson! Mycket roligt, jag tror nämligen att Svenska kyrkan är en otroligt viktig kyrka i ekumeniken och för att vinna Sveriges folk för Jesus, för att presentera evangeliet för hela Sverige, hög som låg, och för att presentera ett alternativ till det samhälle som allt mer verkar säga: ”Du är värd vad du tjänar/orkar, men inget värd om du inget kan, orkar eller om du inget har.”
Den viktigaste jesusmanifestationen, mötet och relationen med oss var och en och alla som önskar möta och följa hnom. På bilden Andreas och Petrus och deras möte med sin Mästare.
Denna helg är det präst- och diakonvigning i Luleå, den sista av tre helger då det vigts nya kyrkans tjänare. En helg som bara borde framkalla glädje, och visst kan jag stämma in i de ord som ärkebiskop Nathan Söderbloms lär ha sagt till de nya prästerna en gång för länge sedan:
Ni är att gratulera!
Vigselfrågan
Men det är också så att det står lite knackigt till med både teologi och samverkan i vår kyrka. Förra veckans torsdagsdepression, alltså det lite smärtsamt skämtsamma tillmäle som en studiekamrat gav Kyrkans tidning, innehöll somt att fundera över. Det som behandlades då var vigselfrågan, en fråga som jag stilla hoppades skulle börja gå mot sitt slut som debattämne, i alla fall i den inomkyrkliga debatten, eftersom vi har ett kyrkomötesbeslut att förhålla oss till. Beslutet sade förvisso att vi antog en obiblisk vigselsyn, men att både den och den vigselsyn som kyrkan alltid haft, som Jesus hade och som Bibeln fokuserar på, alltså med en man och en kvinna i ett förbund, skulle finnas bredvid varandra.
Förutsättning för att vigas till präst
Men i Kyrkans tidnings rundfrågning framkommer det att man i flera stift ”ser positivt” på att man omfattar den nya synen på vad en vigsel är och att man i Stockholms stift förutsätter att man viger även samkönade par. Ärkebiskop Wejryd betonar dock återigen kyrkomötets beslut, men tar ändå inte tag i det problematiska i att en enskild biskop som han har tillsyn över tar sig alldeles egna friheter (sedan kan det ju ifrågasättas vilken makt som enligt Kyrkoordningen verkligen ligger hos Kyrkomötet/riksplanet och hur mycket som egenligen är stiftens makt i en episkopal kyrka och vilken betydelse det har att Kyrkoordningen säger att församlingen är den fraämsta enheten i Svenska kyrkan, men det är en annan fråga om än viktig, nu är läget att vi ska följa Kyrkomötets beslut vad jag förstår).
Egen ordning?
En intressant fråga infinner sig, kan ett annat stift/en annan biskop bestämma sig för att endast bejaka kyrkans traditionella syn på äktenskapet? Med biskop Brunnes sätt att argumentera så borde det vara möjligt!?
Som vanligt är det ju viktigaste att skriva och berätta om och fokusera på Jesus så det tänkte jag ägna detta inlägg åt. I år har den stora Jesusmanifestationen varit återigen i Stockholm, och den får sedan uppföljare i andra städer i vårt land, vilket känns som en god sak! Sverige behöver mer Jesus och mer förbön och det är ju vad kyrkan ska ägna sig åt! Alla kyrkor var närvarande, hela familjen samlad inför vår gemensamma Herre!
Eller? Nej just det, ett samfund saknades, världens största lutherska kyrka saknades: Svenska kyrkan. Ynkedom! Ännu mer ynkedom eftersom det varit så varje år sedan starten av Jesusmanifestationen. Istället hamnar Svenska kyrkan i media på grund av att man inte manifesterat Jesus, på grund av att vi är en mänsklig organisation fallen i synd precis som hela den övriga skapelsen (och därför bara har vårt hopp i Kristus och därför bör tillsammans med våra trossyskon manifestera Jesus). Blåsvädret gällde sexuella övergrepp vilket är hemskt och dåligt och verkligen ingen Jesusmanifestation. Givetvis är det inte på grund av att vi/Svenska kyrkan inte är med på Jesusmanifestationen som detta har skett, men det känns så olyckligt att allt för ofta vara kyrkan som står ut åt ett dåligt håll.
Kanske kan vi hoppas på ett bättre deltagande på lokalplanet under nationaldagen? Kanske i Sverigebönen?
När jag växte upp då fick vi i skolan höra om Medeltiden och den romersk-katolska kyrkan som styrde allt med järnhand och de som tyckte olika hamnade inför inkvisitionen.
Livet Gud och allting 