Annandag pingst: Gå med Gud, ända till Lycksele

Nu har vi påbörjat boandet i vår nya lägenhet i Lycksele. Varmt välkomna förbi! Det kan kännas lite obekvämt och jobbigt att flytta, så ock denna gång. Det kändes tråkigt att lämna vänner i Skellefteå och lite osäkert att flytta till en ny stad och möta nya människor. Nu är steget dock taget och tärningen kastad (nu närmast kastades den på spelkvällen i Forsdalakyrka, kul!) och vi får se var detta slutar och hur resan dit ser ut. Be gärna för oss i allt detta nya!

Viss tröst och uppmuntran kan hämtas så här på annandag pingst från pingstens stora firningsämne: Att Gud är med oss, i oss, hjälper och styrker, leder och korrigerar, ropar för oss och påminner oss om att vi är Guds barn.

I slutet på konfirmationsgudstjänsten i lördags sjöng vi ur Psalmer i 2000-talet, nr 814 (Gå med Gud):

Gå med Gud som skyddar dem som älskar.
Gå med Gud som lovar gå bredvid.
Gå med Gud som krigar mot det onda.
Gå med Gud som känner väl din strid.
Gå med Gud som hör när hjärtan ropar.
Gå med Gud som fäster sig därvid.
Gå med Gud som stöder den som vacklar,
rätar krökta ryggar,
stillar hunger i rätt tid.
Gå i frid. Gå i frid. Gå i frid.

Fastan i liv och sång

Fastan är en speciell period, det är en period att återigen minnas att vi inte är här i världen för vår egen skull utan att vi lever med Gud och att det ger oss uppgifter i världen, uppgifter som går före våra egna bekvämlighetsönskningar och våra mål. Kort kan dessa uppgifter ifrån Gud sägas vara att utöva kärlek gentemot vår nästa, mot våra medmänniskor, och att vittna om gud och Guds kärlek till alla människor, till hela skapelsen och Guds erbjudande om räddning för alla människor. Det är kort och lätt att säga, men svårare att leva efter.

Igenom dopet och tron får vi den helige Ande, Hjälparen, som just vill stödja oss i levandet och ständigt påminna oss om att vi är Guds älskade barn. Idag fick vi en kärv påminnelse, vi som firade gudstjänst i Sankt Örjans kyrka i Skelleftehamn, om hur viktigt och allvarligt det underbara nådeslivet med Gud är. Vi sjöng psalm 565 – Gå varsamt, in kristen (nr. 344 i 1937 års psalmbok). Texten är ganska upplyftande på något sätt, men med den melodi som är i koralboken (jag antar att vi sjöng efter den i alla fall) så blir det en väldigt allvarlig stämning i stämman när man sjunger den.

Några exempel ur texten:

Gå varsamt min kristen, ge akt på din gång. Den vägen är smal och den porten är trång som leder till livet, och det är så få som finner den vägen och vill på den gå.

Den måste man varsamt, i ödmjukhet gå, i bön och i vaksamhet vandra därpå. Ett steg blott på sidan dig bringar i nöd, ditt själviska liv är din andliga död.

Något att bita i och leva i! Ett musikaliskt smakprov av muntrare karaktär kan åhöras Youtube framförd av Jan Johansson, dock är denna kanske egentligen alltför glad och lätt för att få vara med i denna allvarliga fastebetraktelse?

Tjugondag Knut, nu är det slut

Idag är det renplockat på julsaker, förutom de där små julpynten som går att hitta av och till fram till midsommar. Vi knutade ut julen redan i måndags eftersom vi båda kunde deltaga görandet då. Så ingen julgran finns mer att beskåda, ett minne får dock komma med i detta inlägg.

Idag är det bara jag hemma, dock kommer min främsta nådegåva hem om en liten stund, så då har jag ägnat mig åt andra avslutningar: Jag har varit och tagit adjö av mitt arbetslag i Sankt Olovs församling. Sedan hade jag glädjen att få några hem på middag vilket var väldigt trevligt!

Den kommande söndagens gudstjänst är det så dags att ta adjö av församlingen, vi får lämna varandra vid livets källa (temat för söndagen). Precis som med julens slut (i kyrkan är den dock inte slut, vi firar väl framemot Kyndelsmässodagen den 7 februari) som jag vet kommer varje år (plötsligt är krubban passé, fastän påskens kors aldrig behöver tas ned och läggas undan (konstigt undrar varför?)) så är det ändå överraskande att denna tid i Sankt Olov nu är slut. På fredag ska vi ha ett avslutande samtal och så söndagens gudstjänst.

Nå, ni ska ha ett stort tack för denna tiden, och även om avslutningen inte blev vad jag trott eller hoppats så hoppas jag att den långa goda tiden ska väga upp och bevara denna tid i mitt liv i ljust minne! Tack för det som varit, nu vandrar vi vidare:

O, hur saligt att få vandra hemåt vi vår Faders hand. Snart vi slutat ökenfärden och går in i Kanaans land. Härligt sången där skall brusa, stark som dånet av en vattuflod: Äran tillhör Gud och Lammet, som oss vunnit med sitt blod.

Och så får vi sjunga tillsammans:

Här vi skiljs ifrån varandra, här är möda sorg och strid, men uti i den gyllne staden snart vi mötas får i frid. Härligt sången där skall brusa, stark som dånet av en vattuflod: Äran tillhör Gud och Lammet, som oss vunnit med sitt blod.

Väl mött på vandringen!

Skitdag och toppen-Gud!

Vissa dagar är inte toppendagar, andra är ännu sämre. Idag var en dag som började på minus, vändningen kom inte förrän på eftermiddagen. Som en del vet så är det rätt oklart vad jag gör efter den 15 december, då slutar min pastorsadjunktstid i Sankt Olovs församling (en mycket rolig och givande tid!), och idag blev det ännu oklarare vilket inte gjorde mig helmunter.

Så gick dagen och det blev tillfälle för psalmsång, psalm nummer 249 – ”Blott en dag…”. I den andra versen, vilken jag tror att jag kan baklänges efter denna adjunktstids alla begravningar och dop (där den ofta sjungs), grep så vår Herre in i min situation med ett fantastiskt löfte, och en stabil försäkran:

Själv han är mig alla dagar nära, för var särskild tid med särskild nåd. Varje dags bekymmer vill han bära, han som heter både Kraft och Råd. Morgondagens omsorg år jag spara, om än oviss syns min vandrings stig. ”Som din dag, så skall din kraft ock vara”, detta löfte gav han mig. (Svenska Psalmboken nr. 249)

Gud är god, och jag är buren av honom!

Psalmers välsignelse

Jag är en riktig psalmnörd – jag älskar psalmer! Ja egentligen tycker jag mycket om musik överhuvudtaget, men psalmer har ett djup som mycket annan musik saknar. Psalmer har också varit (och är) viktiga för människors fromhetsliv. Tidigare hade de allra flesta en egen psalmbok, men däremot mer sällan en egen Bibel. Psalmer kan verkligen ge tröst, uppmuntran, utmaning och glädje!

I morgon ska jag prata på ”Missionsstunden” i den kyrka där jag jobbar om just psalmer, och framförallt kyrkopsalmer (d.v.s. psalmer om kyrkan). Detta har ju medfört den stora glädjen att jag idag har fått titta extra mycket i psalmboken! Under mina psalmboksstudier fastnade jag för en fantastisk psalm som också passar väldigt bra ihop med förra söndagens evangelietext (om Jesus som stillar stormen – som Martin skrev om). Psalmen jag tänker på är SvPs 48 ”Vilken vän vi har i Jesus”.

Vers 2 lyder: ”Har du sorger och bekymmer, är du modlös, trött och svag, Jesus hjälper dig att bära dina bördor dag för dag. Han som gråtit våra tårar ser vår ångest och vår nöd. Den som sörjer vill han trösta, den som vacklar ger han stöd.”

svps48

%d bloggare gillar detta: