ag hade en kamrat som är gott och väl 30 år äldre än mig. Vi har delat många stunder och samtalat rätt så mycket. Det jag idag främst tänkte på var när han berättade om sin konfirmation, eller att han inte fick konfirmeras för att hans mamma inte hade råd med kostym till honom! Jag minns hans känsla av ledsenhet, hur han frågade varför inte prästen försökt hjälpa till med att orda något. Och jag minns min förundran; varför gjorde inte prästen något? Och än mer: Varför gav inte min vän upp om Jesus?
Det här är en del i en serie av bloggposter som är tänkta att kunna kasta lite nytt ljus över situationer där en kristens omgivning reflekterat eller oreflekterat intar en negativ eller ifrågasättande eller avvisande hållning; situationer som var och en kristen kan hamna i och kanske kan känna igen sig i, tänker jag. Men även den som inte är kristen kan ha glädje av det jag skriver kan jag tänka, för nya perspektiv eller förståelse för andras världsbild kan leda till att man börjar tala med varandra istället för om varandra och då kan verkligt goda grejer hända!
Du är nu i färd med att läsa det kanske svåraste argumentet för kristen tro; både att ta till sig och att avfärda om man är ateistiskt troende, men också den som är svårast att använda och veta när det är rätt tillfälle att ta upp om man är kristen. Det är inte svår att förstå, men kräver nästan att man likt jag och min vän har en relation så att man kan ta en kaffe och språka lite. Så min uppmaning blir: fundera över det som tas upp här, ge det en möjlighet att tala till hjärtat och minns att detta är inte ett fullständigt argument, men en del i ett stort pussel av olika argument, detta argument kan hjälpa dig att ta ett steg tillbaka och kanske få syn på det där som blir till i utrymmet mellan, mellan avvisande av logiska resonemang, mellan vårt fyllande av vår tid med annat än det viktigaste. En video från Lapplandsveckan 2017 får illustrera mellanrummen och vad som kan finnas där!
Livet blev inte heller senare enkelt för min vän, den enda riktigt pålitligt och återkommande vännen blev flaskan och spriten. Så småningom kom han i kontakt med den kurs- och lägergård där jag tillbringat många somrar och andra otaliga stunder under uppväxten, gården heter Stegeborgsgården och ligger på det sköna Vikbolandet, platsen för min vagga och uppväxt! Där började han finna sin plats, få en uppgift och flaskan fick sakta, sakta och med en del återfall släppa taget om honom. För mig har han alltid funnit som en trevlig, äldre herre och så småningom som en vän, på denna oas i min tillvaro (och nog även hans).
Men frågan för dagen är: Varför slutade inte hans relation med Jesus i det ögonblick prästen i hans tycke stängde ut honom från konfirmationen? Där och då blev nog intresset att söka vidare i kyrkans tro inte så stort, men varför fann han senare vägen åter, vad lockade, vad mötte han, vem var han i Jesu ögon?
Vad finns hos Jesus? Vad finner människor hos honom? Varför förändras liv och samhällen av honom? Sebbe Stax är nog ingen apologet, men den förvandling Sebastian Stakset genomgått kan få oss att ana lite om kraften hos Jesus. Ta gärna del av vad han sa i Almedalen i samtal med olika politiker.
Ulf Ekman är inte helt okänd och lite aktuell igen genom att ha ett sommarprat Sveriges Radios program Sommar, lyssna till de första fem minuterna av hans sommarprat och tänk att så är det för så många; de reagerar negativt på att deras son, maka, vän blivit kristen och blir kanske rädd att denne blivit lurad, men sedan när de märker skillnaden på den de känner väl eller på sin fiende då anar de att det är något med denne Jesus, något som man bara kommer åt om man är beredd på att pröva i en relation tror jag.
Vart vill jag komma då? Ja att det finns otaliga människor som fått sina liv förvandlade av ett möte med Jesus; alltså att de blivit kristna. Dessa berättelser är dock oftast som tydligast ju närmare vi står en person. Ett flertal gånger har jag förundrats över det liv som tänts i förut slocknade ögon; det mod som någon fått som trots hot om utvisning till en i stort sätt säker död vill leva med Jesus och låta döpa sig.
Är det ett bra argument för den kristna tron sanning? Det beror nog på, men den som ägnar sig åt bara tankeboxning mot den kristna tron bör nog söka lite djupare, det kan vara som så att man hindrar sig själv från det bästa som kan hända.
Var kan jag få veta mer? Tja ett sätt är att vända sig till närmsta kyrka och undra helt enkelt vad Jesus kan göra! Eller läsa en bok av Lee Strobl; en känd kristen författare som trodde han förlorat sin fru när hon kom hem och sa att hon blivit kristen, eller kanske något ur Göran Skyttes bok Förvandlingar – från död till liv där han beskriver några sådana möten. Kontakta Elise Lindqvist – Ängeln på Malmskillnadsgatan, hon vet att berätta!
Allt gott och lycka till med pusslandet! / Martin Walldén
PS. Är de apologetiska då? Ulf och Sebastian? Ja, det vill jag mena i alla fall! Deras liv förändrades genom mötet med Jesus säger de! Varför kan de säga det? är frågan som vill besvaras! En utmaning tänker jag för den ateistiskt troende och en uppmuntran att ta till sig för den kristne! DS
De första delarna i bloggpostserien är:
Del 1 – Att vara kristen i skolan, på jobbet, bland vännerna – Hur varmt är badvattnet?
Del 2 – Att tro på en gammal sagobok
Del 3 – Varför tror du inte på jultomten då?
Filed under: apologetik | Tagged: apologetik, media, omvändelse, sebastian stakset, sebbe staxx, ulf ekman | 3 Comments »