Den gångna helgen har vi kommit ihåg vad som skedde på Utöya för ett år sedan. Vi har blivit påminda om vad vi själva gjorde och hur vi reagerade. Själv hade jag lite överraskande blivit vikarie för en kollega som blivit sjuk, dagen då själva attentatet i Oslo och på Utöya skedde hade vi besök av kära vänner och jag skulle ha en trevlig dag i en by utanför Lycksele, Vinliden. Dagen blev inte som vi tänkt, nog inte som någon tänkt. Sakta gick det upp för oss vad som hänt och höll på att hända. Söndagen hade jag, återigen som vikarie, och en kollega sedvanlig drive-in gudstjänst på Gammplatsen i Lycksele. Annorlunda och sorgligt.
Imorgon och de flesta andra dagar kommer vi inte att bli påminda om andra inbrott som ondskan gör i vår värld, en värld full av hemskheter, i behov av omvändelse och Guds nåd och kärlek.*
Den kväll då Anna Lindh mördades firade vi en vanlig veckomässa i Uppsala, jag minns att en del av de som medverkade inte ville sjunga som man brukar varje mässa: ”Helig, helig, helig…hela jorden är full av din härlighet.” Detta eftersom det inte tycktes så den kväll då hon mördades, det kändes heller inte så dagen efter attentaten i Norge.
Och ändå, det är bara hos Gud vi som mänsklighet har vårt hopp. Den ondska som vi gör mot varandra, den död vi sprider omkring oss, den kan bara sonas och ge oss försoning med varandra och en framtid tillsammans genom den död som Jesus dog på korset för din och min ondska, din och min synd. För att skänka världen frid och frihet finns ingen annan än Gud, jag vill göra som Simon Ådal uppmanar: ”Jag tänker be för Sverige” och resten av världen förstås!
Filed under: kristen tro och samhälle, samhälle | Tagged: kristen tro och samhälle, musik, politik, samhälle, utöya | Leave a comment »