Efter ett stormigt kyrkoval, predikan om enheten i Kristus

Det har blivit dags att uppdatera omvärlden utanför Örträsk vad som timade i kyrkan den första september när firningsämnet var ”Enheten i Kristus”. Jesaja leder oss uppför Sions berg i denna predikan för fjortonde söndagen efter trefaldighet.

Väl bekomme!

Solen går upp, ett fälttecken ska resas, för Lycksele och för Sverige och för världen

Solen går upp, ett fälttecken ska resas, för Lycksele och för Sverige och för världen

Expressens ledarskribent om skolavslutning i kyrkan

Intressant från Expressens ledarredaktion om skolavslutningar i kyrkor. Alldeles riktigt i sina reflektioner, men helt oriktigt om indoktrineringen vid friskolor. Absurt och opåläst, det finns väl få delar av den svenska skolan som är så kontrollerad av skolinspektionen som de kristna friskolorna!?

 

Fira gärna i kyrkan | Ledare.

Från raggare till evangelist

Ekumenisk gudstjänst idag i Björksele kyrka. God gemenskap, Jesusnärvaro i denna och mässan och Ordet, som utlades och evangelium som förkunnades av (Lill)Mats Holmberg. Om Mats livsväg från raggare; med alkoholen, snarare än Jesus, som fokus till evangelist och därmed glädjebudbärare kan man läsa i Motorbibeln. Och förstås höra honom berätta om vid tillfälle.

För att få veta mer om denna Bibel klicka på bilden. För att köpa den klicka på länken/ordet i texten.

Mats pratade om flera saker utifrån dagens tema ”samhällsansvar” och texterna, bland annat från Jesaja 29. Det jag framförallt minns är hans fråga:

Om vi idag i kyrkan hade delat ut resor till Hawaii, hade du inte talat om det för din granne då?

Självklart hade vi gjort det, men nu fortsatte Mats, så har vi ju något ännu bättre i kyrkan, evigt liv, helpension, ett spa som ger läkedom från alla sjukdomar med mera, allt är gratis. Det satte sig i mig, så är det ju. Varför vill jag undanhålla mina medmänniskor detta?

Mats tre aspekter av samhällsansvar var, om jag minns rätt:

  1. Be för dina grannar, din omgivning, din stad.
  2. Prata mer med dina grannar,  inte mer om dem
  3. Berätta om Jesus för dina grannar

Tack Mats och alla andra för denna dag! Gud välsigne Lyckelse och allt annat land och alla folk och människor!

Dawkins, Skavlan och Gud – några tankar

Likt många andra såg jag premiären av Skavlan på SVT, ett program som jag hade hoppats skulle få en uppföljning denna vecka (och hoppas får det senare under säsongen). Gäster var bland annat Björn Ulvaeus och den relgionskritiske och debattsugne evolutionstroende biologen Richard Dawkins.

Det jag främst tänkte ta upp här är SVT:s och Fredrik Skavlans roll som public service-organ och några saker i Dawkins sätt att resonera som framkom i programmet.

SVT och Skavlan: Det jag främst tänker på är att jag ser fram emot en senare veckas sändning där den kristen vetenskapsmannen och tillika bokaktuelle Oxfordproffesorn John Lennox kommer och besöker sändningen, om det behövs en känd kristen profil bredvid kanske Markus Näslund eller drottning Silvia kunde komma också? Och det jag då tänker på är att Skavlan hela tiden endast lät religionen handla om tröst och inte om sanning. Givetvis handlar tron om tröst, men inte en tröst mot bättre vetande, utan en stabil förnuftig grund att bygga livet på, i framgång och i motgång.

Jesus tycker om Richard Dawkins, Fredrik Skavlan och dig och mig! Gött! Varför inte lära känna en sådan vänlig och älskande själ? Som dessutom är vägen, sanningen och livet, inte bara sanning, inte bara väg inte bara liv utan ALLT!

Dawkins resonemang i Skavlan: Det man först kan notera i sändningen är att Dawkins sa att det går att vara vetenskapsman och troende, eftersom det uppenbarligen finns sådana (om han sedan tycker att de är dumma eller inte framgick inte, jag tycker det verkar som om han mer är förvånad över att man kan kombinera dem (lite som Christer Sturmark om John Lennox)).

Det andra som jag noterade är att han verkar intresserad av sanning, inte tröst vilket inte borde vara ett hinder för att ha religionen med i samtalet (”Ni skall lära känna sanningen och sanningen skall göra er fria”, säger Jesus).

Sedan följer lite om vad som sades i fortsättningen, det är som att han går ifrån dessa grunder och (som lite för ofta, visar sig vara en skicklig debattör och bra på att argumentera, men utan att för den skull framföra hållbara argument eller att vinna med hjälp av sanningen och logik).

 

Bibeln: Han säger bland annat att han inte vill följa något för att det står i en 2000 år gammal bok (Bibeln), men det är väl irrelevant? Är något sant så är det, oavsett hur gammal kunskapen är så frågan är inte hur gammal Bibeln är, utan hur trovärdig den är och är den trovärdig så måste man tro på den, oavsett åsikt innan.

Religion och inte vetenskap: Han inledde med att säga att det fanns kristna vetenskapsmän, men sedan gör han utan att motivera det en glidning och ställer hela tiden upp vetenskapen som något annat än tro (vilket det förstås är) och som något helt oförenligt. Alltså att vetenskapen leder till ateism, men det är ju något han måste visa. Ofta i sina böcker och också i detta program så hävdar Dawkins saker utan att argumentera varför han hävdar dem, tråkigt för diskussionen, men effektivt för debatten.

Några reflektioner över temat ”Medmänniskan”

Medmänniskan var den gångna söndagens tema och således också denna veckas tema. Medmänniskan är ett svårt tema, tycker jag, det kan vara svårt att se vem min medmänniska är, se min medmänniska som tycker annorlunda än jag och som är annorlunda än mig.

Cristina Grenholm skrev i pappersversionen av Kyrkans Tidning om detta: ”Du måste få syn på den andre”, säger hon, och talar om den barmhärtige samariern och hon påminner oss om att:

När vi lever i tron påminns vi ständigt om Guds gränslösa kärlek som inte håller tillbaka eller sparar sig. Guds kärlek gäller aldrig bara den egna personen, utan hela mänskligheten. När jag tror att Gud älskar mig, tror jag samtidigt att gud älskar den som strå bredvid mig, min nästa.

Samarier är väl inget som du och jag vet så mycket om, vi kanske känner till att de var rätt så ringaktade i det judiska folkets ögon och att prästen och leviten som passerar förbi den slagne mannen i Jesu liknelse var aktade och respekterade, rent av de som tjänade Gud allra närmast (genom sin tjänst i templet) och då också förtjänade respekt av alla.

Den barmhärtige samariern i nutid – israelen och hamasmedlemmen

Men hur vore det om man istället för samarier berättade om en medlem av Hamas, styret i Gaza som har som uttalat mål att utplåna sina medmänniskor i staten Israel (och ibland får jag känslan av att de har det outtalade målet att utplåna även sina egna?!), berättade att han vandrade vägen fram, men blev överfallen av några okända våldsverkare. Först dyker en palestinavänlig svensk upp, just inseglad på båten Estelle genom organisationen Ship to Gaza. Denna ser den slagne mannen, men tycker det är olustigt och går vidare.

Nästa som dyker upp är en ekumenisk följeslagare från Sveriges Kristna Råd, men också denna viker åt sidan.

Den tredje som kommer förbi är en israelisk bosättare från Västbanken. Han ser mannens ursprung, mannens kalasjnikov, men stannar upp, förbinder såren och kör honom till ett sjukhus där han tjatar in den skadade mannen.

Jag vet inte om detta gav dig något, men för mig så är Guds kärlek så konkret att den kan få oss att mötas och vilja leva ett liv i försoning med varandra, vare sig vi är israel eller palestinier, HBTQ-person eller ej, liberalteolog eller konservativ, kort sagt ”för människor är det omöjligt, men för Gud är allt möjligt!”

Björksele och Kristineberg

En del tror att inlandet är dött och att allt är mörkt och utan hopp. Andra arbetar på att föra ljuset in i världen, oavsett var det är mörkt. Det sistnämnda är ju verkligen kyrkans uppgift!

Rapporterna från Kristineberg har varit mörka och dystra, allt läggs ned, nu också kyrkan. Till exempel P4 Västerbotten.

Men Anna-Sara predikade både sorg och hopp i sin avslutningspredikan i Kristinebergs kyrka och nu går livet vidare, sorgset ibland, glatt och med tillförsikt ibland så varsågod att ta del av vad som händer och sker i Svenska kyrkan i Björksele och Kristineberg!

Utöya – Gud och ondskan

Den gångna helgen har vi kommit ihåg vad som skedde på Utöya för ett år sedan. Vi har blivit påminda om vad vi själva gjorde och hur vi reagerade. Själv hade jag lite överraskande blivit vikarie för en kollega som blivit sjuk, dagen då själva attentatet i Oslo och på Utöya skedde hade vi besök av kära vänner och jag skulle ha en trevlig dag i en by utanför Lycksele, Vinliden. Dagen blev inte som vi tänkt, nog inte som någon tänkt. Sakta gick det upp för oss vad som hänt och höll på att hända. Söndagen hade jag, återigen som vikarie, och en kollega sedvanlig drive-in gudstjänst på Gammplatsen i Lycksele. Annorlunda och sorgligt.

Imorgon och de flesta andra dagar kommer vi inte att bli påminda om andra inbrott som ondskan gör i vår värld, en värld full av hemskheter, i behov av omvändelse och Guds nåd och kärlek.*

Den kväll då Anna Lindh mördades firade vi en vanlig veckomässa i Uppsala, jag minns att en del av de som medverkade inte ville sjunga som man brukar varje mässa: ”Helig, helig, helig…hela jorden är full av din härlighet.” Detta eftersom det inte tycktes så den kväll då hon mördades, det kändes heller inte så dagen efter attentaten i Norge.

Och ändå, det är bara hos Gud vi som mänsklighet har vårt hopp. Den ondska som vi gör mot varandra, den död vi sprider omkring oss, den kan bara sonas och ge oss försoning med varandra och en framtid tillsammans genom den död som Jesus dog på korset för din och min ondska, din och min synd. För att skänka världen frid och frihet finns ingen annan än Gud, jag vill göra som Simon Ådal uppmanar: ”Jag tänker be för Sverige” och resten av världen förstås!

 

* FN-förbundet uppmärksammar

* Amnesty uppmärksammar

Från bloggrollen: Förskoledebatt

Under rubriken ”Från bloggrollen” delar vi ibland med oss av andras visdom, här tänkvärdheter ifrån Jenny Jarvid om barnomsorg.

Att vara Jenny Jarvid: Förskoledebatt.

Sista, konfirmation och annandag pingst

Sista, ett avslappnat och samtidigt laddat ord. I helgen har det varit konfirmation i Lycksele församling, förhoppningsvis inte den sista konfirmationen, men den sista för min del innan jag går på föräldraledighet. Alla förberedelser inför vad som skulle sägas, vad som skulle framföras, det är sista gången jag hade ansvar för något i Lycksele kyrka på länge. En predikan till blir det i sommar, på Stegeborgsgårdens 50-års jubileum, sedan är det paus.

Det känns stort, och konstigt. Störst av allt känns dock att få ägna tiden åt Johannes istället, någon har sagt att den första församlingen det är familjen och någon annan har sagt att barnen är viktiga!

Det har varit Jesusmanifestation i helgen (precis som varje helg alltså då vi samlas i våra kyrkor och annorstädes och firar den uppståndne Jesus), denna gång är det en efterlängtad Jesusmanifestation i Umeå. Jag tycker det är ett smart drag att ha ekumeniska samlingar när det är liv och rörelse, så en måndag är ju smart, dessutom är det måndagen som också är annandag pingst! Mycket härligt, för vår kyrka behöver ju inte bry sig om att det inte är en helgdag i almanackan, hur skulle då kyrkans firande se ut i Nordkorea, Saudi-Arabien, det gamla romarriket eller alls någonstans där almanackan inte är utformad efter kyrkoåret?!

Vi är en skara som längtar i Lycksele också, vi får se om och hur och när det kan bli, tills dess gläds vi åt detta!

 

Yoga och annat trams – snart är det påsk

Yoga och samhället

Överallt smyger de sig in: streck-yoga, streck som i yoga följt av ett bindestreck; gravid-yoga, pensionärs-yoga, paus-yoga, lätt-yoga, yoga för dagisbarn eller skolbarn m.m. Det är alltid bara fina rörelser, inget andligt (precis som om en genomsnittlig svensk under de senaste decennierna har tränat upp sitt kunnande inom den andliga sfären så att den kan bedöma andlighet) utan bara mjuka fina rörelser.

Inte bara trångsynta kristna som jag själv känner olust inför detta, utan även andra. En på många sätt underhållande och tankeväckande essä om yoga och dylikt och lite annat var härförleden införd i husorganet: ”Nyandligheten har blivit kvinnokampens asätare”.

Snart är det påsk

Jag tror dock inte att skribenten skulle dela alla mina tankar om andlighet och dylikt, men jag vet ju inte jag har inte frågat. Själv brukar jag nämligen alltid varna för allt som är andligt och ofarligt och be den som grejar med det att fundera på vad för löften och utfästelser den andlighet gör/gjort som man är i kontakt med. Sällan vet någon så mycket om detta och framförallt så verkar det inte finnas så många som vi vet så mycket om och som vi har så stabil grund för att lita på som den klassiske, korsfäste Guden: Jesus Kristus, min och världens frälsare.

Kanske lite tråkigt för någon som söker meningen med livet, att svaret kan finnas om du söker i din närmaste kyrka, det behövs ingen jorden-runtresa eller knepiga meditationsformer, bara en enkel bön om att Jesus ska komma in i mitt liv och då förlåta mig synden som han dött för på korset. Men så enkelt och befriande!

Snart är det påsk, i helgen firar vi att påskveckan börjar genom att minnas hur Jesus red in i Jerusalem, precis som profeterna förutsagt, för att dö i enlighet med skrifterna och sedan uppstå. Är det någon som vi ber för eller tänker på, kanske ska vi bjuda med denne till ett kyrkbesök under den största helgen på året?

Plasen för de flesta kyrkbesök i påsk, Tärna kyrka

<span>%d</span> bloggare gillar detta: