Ett annat förslag kom i min väg igår på Facebook: Att ha en ny person eller företeelse för varje dag under fastan, men söndagarna öppna för andra av Guds infall. Vi får också utmana och stödja varandra i alla vänlighet och välmening under de dagar som nu kommer i den förberedelsetid som fastan är
Vi får minnas att fastan är en bra tid eftersom vi då får avstå för att fylla på, fylla våra liv med den mat som verkligen är viktig: Livets bröd, Jesus Kristus.
Se till att solen skiner, ha en festlig inramning med musik, hissa flaggor, ha barnaktiviteter, uppmärksamma nya svenskar eller Sverige eller något, var på ett trevligt ställe, dröm lite tillsammans.
Men i verkligheten visade det sig vara svårare än väntat. På många håll och från många munnar kommer tankar om att vi kanske inte borde fira nationaldag utan istället inrikta oss på Midsommarafton?! Eller att det kanske är omodernt med nationaldag och nationalstat?!
Nationalstat kan verkligen vara en smula omodernt! Jag roade mig härförleden med att lyssna på nationalsånger från olika länder under tvättsortering och -upphängning. Det är svårt att avgöra vilken som är mest icke-politiskt-korrekta, ett urval presenteras här:
Then conquer we must, when our cause it is just,
And this be our motto: ”In God is our trust”.
Deutschland, Deutschland über alles,
Über alles in der Welt. (fast denna vers sjungs inte)
And like a torrent rush,
Rebellious Scots to crush,
God save the King. (likaså här sjungs inte denna och har väl egentligen inte ingått officiellt)
Marchons, marchons! Qu’un sang impur. Abreuve nos sillons! (March, march. Let impure blood. Water our furrows)
Så kanske är det omodernt, men jag vill ändå nämna några tankar om svenskhet, Sverige, nationen med mera. Mitt land, och ditt land, men framförallt vårt land!
Det jag framförallt vill säga är att vara svensk inte beror på om man är vikbolänning i 47:e led (alltså som kanske jag, härstammande från en del av hjärtlandet Sverige som aldrig varit någon annans territorie (vad vi vet)) eller om man blev svensk medborgare igår. Det är inte oviktigt med var man kommer ifrån eller var man är på väg, men Sverige är något mer, något stort. Sverige är något visst, insatt i ett visst historiskt sammanhang, ett sammanhang som är i ständig dialog med omgivningen och det är detta sammanhang jag vill skissa på, på mitt sätt!
För ibland gräver man fram argument för rasism och främlingsfientlighet ur historien, nästan så man gör sig en saga av historien, för endast dessa delar jag nu lyfter fram tycker jag gör det svårt att hävda att inflyttning inte kan ske. Och om inflyttning inte kan ske då är väl endast ursprungsbefolkningen i form av heletniska samer de enda som får bo i Sverige?
Nå det vi nu har, en stat som länge mått väldigt gott som täljde guld med kniv i årtionden efter andra världskriget (ja egentligen fram till börskraschen -89, förutom den allmänna världskonjunkturnedgången på 70-talet) höll farten mycket tack vara att det behov av arbetskraft som fanns täcktes av utifrån kommande människor.
Nationalismens i sin rasistiska och främlingsfientliga form tycks ha sin främsta dröm och näringskälla i stormaktstiden, men hur hade det svenska stålet och de svenska kanonerna bitit om inte valloner och hade kommit tillsammans med bl. a. Louis de Geer?
Hur hade vi kunnat bli en egen stat om inte Gustav Erikssons dalkarlar hade fått hjälp utifrån?
Hur hade vi kunnat handla och tagit klivet in på den europeiska scenen utan tyska köpmän och andra därifrån så mycket låneord fortfarande skvallrar om inflytandet?
Vad hade vi varit utan all den kunskap som kom utifrån via utländska munkar och kloster?
Vi är ett folk, vi är ett land, men inte en etnisk grupp. Vi är samer, vikbolänningar, nordöstringar, finnar, tornedalningar, ja till och med stockholmare, vi är svenskar!
Så en (lite sen, och alkoholfri förstås) skål för Sverige!
För den som vill förbereda sig lite inför den livslånga vandringen på ”kärlekens väg” (den kommande söndagens tema) så finns här en gammal goding från Anna-Sara.
Kärlekens väg börjar med att Gud först älskat oss, sedan får vi fortsätta med vårt ”ja”, och precis som Maria bära Jesus till världen. Burna av den som är kärleken!
Trettondagen nalkas, så gör också frågan om de vise männen (män var de nog, tre var de kanske, visa eller i alla fall kunniga inom astronomi och astrologi var de nog också) följde en riktig stjärna, en som återfinns utanför Matteusevangeliet!?
På nyårsdagen tog jag mig friheten att i min predikan lägga ut texten kring Petrus predikan i Apostlagärningarna 10 genom att studera stjärnan.
Lycka till på predikandet i helgen, och god läsning för den som vill studera stjärnan och historien och som vill börja året med de spår som Gud lämnat till oss att följa, följa till krubban, korset och den tomma graven!
Krubban som den antagligen inte såg ut, en predikan om vad som antagligen hände på himlen som gjorde att stjärntydarna dök upp i Betlehem
Ganska tidigt har vi detta år konfirmation i Lycksele församling.
En period att få utforska den viktigaste frågan av alla: Finns Gud? Eller: Vad vill Gud med mitt liv? Vad betyder det för varje människa att Jesus dött och uppstått?
Sedan behandlas mycket annat förstås, god gemenskap uppnås ofta, något inte helt självklart i vårt ensamma samhälle idag, så det är stort i sig!
Vi som redan konfirmerat oss, eller blivit döpta, eller på andra grunder är en del av kyrkan, Jesu kropp på jorden, vi kan få påminna oss en sådan här dag o bli inspirerade att leva i och av vårt dop; där vi får orden till oss ifrån Jesus, skapelsens Herre och Kärleken själv:
Jesus [gick] fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.
Matteusevangeliet kapitel 28:18-20
Vi får med denna trygghet som grund vila hos Gud och på hans sändning och kallelse gå ut till hela världen,våra grannar, vänner och släktingar och berätta det glada budskapet om att alla människor har räddning, förlåtelse för alla synder och evigt liv att få hos Gud, genom relationen, tron på Jesus, vår och hela världens räddare!
Söndagens tema i kyrkoåret är de små orden ”enheten i Kristus”, låter enkelt, låter enkelt att tala om och att leva i, men är egentligen väldigt närbesläktat med den söndag som har temat: ”Att inte döma”.
För vilka tillhör Kristus? Egentligen? Är den och den tillräckligt renlärig? Kan vi tillåta kvinnor som präster? Homosexuella par att vigas i kyrkan? Icke-döpta att ta emot nattvarden? Är även predikanter som inte alltid talar om korset och försoningen riktigt frälsta, riktigt tillhörande Kristus? Och att överhuvudtaget tala om Kristus istället för att säga Jesus, är inte det ett sätt att tala om att man inte tillhör vår Herre och frälsare?
Enhetstankar att fundera vidare kring. För tillfället är jag aldrig den som ska predika om söndagarna, och på söndag så gör biskop Hans Stiglund det i Lycksele kyrka, men några fallgropar och funderingar klurar jag på i detta med enhet och ekumenik.
Först att detta med enheten och ekumeniken inte är något som vi människor egentligen skapar utan vi blir en del i Jesu bön för sin kyrka.
Det andra jag klurar på är att Bibeln egentligen aldrig sysslar med ytterkanten av tron, Jesus kallar sina lärjungar och i förlängningen oss att följa honom. Gud verkar inte så intresserad av att prata om hur långt ifrån jag kan vara, utan hur nära han vill vara med oss. Hur mycket han vill ha gemenskap med oss. Det leder till att vi kanske inte heller ska vara för intresserade av vilka som tillhör Kristus och vilka som inte gör det, endast Gud vet och det är ju egentligen den ende som det spelar roll med i relation med oss.
Det tredje är de upprepade förmaningarna att inte gå i par med otroende, att noggrant hålla fast vid undervisningen, att göra alla folk till lärjungar och att lära dem alla de bud som Jesus gett oss.
Det fjärde är att i en luthersk kyrka så är kyrkan/församlingen de troendes gemenskap, där evangeliet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas, vilket faller på prästens lott i vår kyrka, då kan vi inte säga att allt är evangelium, alla tillhör Kristus, allt är ok. Då är vi inte sanna mot Gud eller mot evangeliet eller mot oss som kyrka eller oss som människor.
Det femte och kanske viktigaste är att lyckas få till balansen mellan att Jesu ointresse för vart den bortre gränsen går, och hans intresse för hur nära vi kommer, utan att för den skull tappa bort evangeliet och enheten genom att låta allt vara ok, allt vara Gud, allt vara sant, allt vara rätt.
Nu kommer två predikningar, kanske som en aperitif för de som ska lyssna på predikan av Markus Ahlstrand i morgon i Lycksele kyrka ity kanske ansluter han till något ur dessa imorgon.
Överallt smyger de sig in: streck-yoga, streck som i yoga följt av ett bindestreck; gravid-yoga, pensionärs-yoga, paus-yoga, lätt-yoga, yoga för dagisbarn eller skolbarn m.m. Det är alltid bara fina rörelser, inget andligt (precis som om en genomsnittlig svensk under de senaste decennierna har tränat upp sitt kunnande inom den andliga sfären så att den kan bedöma andlighet) utan bara mjuka fina rörelser.
Inte bara trångsynta kristna som jag själv känner olust inför detta, utan även andra. En på många sätt underhållande och tankeväckande essä om yoga och dylikt och lite annat var härförleden införd i husorganet: ”Nyandligheten har blivit kvinnokampens asätare”.
Snart är det påsk
Jag tror dock inte att skribenten skulle dela alla mina tankar om andlighet och dylikt, men jag vet ju inte jag har inte frågat. Själv brukar jag nämligen alltid varna för allt som är andligt och ofarligt och be den som grejar med det att fundera på vad för löften och utfästelser den andlighet gör/gjort som man är i kontakt med. Sällan vet någon så mycket om detta och framförallt så verkar det inte finnas så många som vi vet så mycket om och som vi har så stabil grund för att lita på som den klassiske, korsfäste Guden: Jesus Kristus, min och världens frälsare.
Kanske lite tråkigt för någon som söker meningen med livet, att svaret kan finnas om du söker i din närmaste kyrka, det behövs ingen jorden-runtresa eller knepiga meditationsformer, bara en enkel bön om att Jesus ska komma in i mitt liv och då förlåta mig synden som han dött för på korset. Men så enkelt och befriande!
Snart är det påsk, i helgen firar vi att påskveckan börjar genom att minnas hur Jesus red in i Jerusalem, precis som profeterna förutsagt, för att dö i enlighet med skrifterna och sedan uppstå. Är det någon som vi ber för eller tänker på, kanske ska vi bjuda med denne till ett kyrkbesök under den största helgen på året?
Glad påsk! kan man kanske säga denna karnevaldag?! Eller att nu börjar förberedelserna för att minnas och för att fira det viktigaste som någonsin hänt, både i världshistorien och i ditt och mitt liv: Att Jesus dött och uppstått för att vi skulle kunna vinna evigt liv, syndernas förlåtelse och för att döden, synden och ondskan skulle förlora sin makt över oss.
Under fastan kan vi avstå lite olika saker och företeelser för att kunna fokusera på andra och på vår relation med Gud, men förhoppningsvis blir det en god blandning av säck och aska och av att tillsammans med vår himmelske Faders och den glädje och kraft han ger genom Anden förbereda oss och begrunda det stora i att Gud blev människa för att dela våra villkor och för att ge oss möjlighet att leva i gemenskap med honom!
Delar en vy från Tärnaby som kan få påminna oss om något av den storslagenhet och godhet som Fadern är och vill ge oss!
Kanske finns det någon enskild bloggläsare som inte omfattas av denna helgs julfirande, men nog inte jättemånga. I västkyrkan firas nu att också hedningarna (alltså alla icke-judiska folk) också fick del av det fantastiska att Gud blev människa i Jesus, för att rädda oss ifrån synden, döden och ondskan! Stjärntydarna och oxen finns i krubban för att påminna oss om detta.
Oxfri krubba, men en smak av Guds godhet har nog mina konfirmander åstadkommit ändå!
Stjärnan är ett kapitel i sig. Åtminstone två olika konstellationer av planeter och stjärntecken finns noterade under spannet 7-3 f. Kr och en uppblossande stjärna, dessutom finns noteringar om att andra babylonska stjärntydare besökt Rom 66 e. Kr (om jag inte missminner mig på årtalet) i ett liknande ärende. Stjärnan och stjärntydarna är inte lika väldokumenterade som mörkret som föll över jorden när Jesus hängde på korset, men det finns goda kandidater noterade i historia utanför Bibeln för att styrka Matteusevangeliets berättelse. Sådan gillar jag!
Just idag är det dock första söndagen efter trettondagen och vi firar Jesu dop, själva starten av hans offentliga liv. En predikan ifrån förr på temat finns här, texten som är utgångspunkt är den gammaltestamentliga (Jesaja 42:1-7).
Livet Gud och allting 