Ja så är det lätt att säga och tänka, det kan handla om jämlikhet och lika lön för lika arbete, det kan handla om att ett barn ska klä på sig ”kan själv” eller något annat som vi önskar skulle ske snabbare.
Men glädjande nog så kan inget ta en evig tid! Evig och tid är två begrepp som inte direkt relaterar till varandra skulle jag säga.
Gud är evig! Det är en grundsats när det gällt Gud (tillsammans med andra storord som helig, rättfärdig, kärlek m fl.), idag tänkte jag ge några tankar om detta med att Gud är evig, vad det kan betyda.
Att Gud är evig betyder att Gud är obunden av tiden (rumtiden) och opåverkad av densamma.
Det vi skull kunna säga om Gud är kanske: Gud är.
Detta får viss betydelse då vi samtalar om kristen tro, ibland syns det i mötet här på bloggen och ibland annorstädes då kristna möter människor av annan tro (annan religiösa tro, ateistisk tro, agnostisk tro etc.). Några av de betydelserna tänkte jag att vi skulle kika på i denna bloggpost.
Allvetande. Det betyder att när vi säger att Gud är allvetande så vet han, han bestämmer inte då. För honom är tiden närvarande, han är. Det blir som att hela tidens flöde är tillgängligt, varje del av det, hela tiden. Det blir som när jag ser min favoritfilm Top Gun, jag vet vad som kommer hända, men Pete Mitchells varande påverkar det inte, det är sedan länge inspelat och klart. Jag förhindrar eller påskyndar inte (spoiler alert!!!) Goose död bara för att jag vet om den.
Fri vilja. Detta hör på ett sätt inte ihop med att Gud är evig, men så fort vi placerar Gud i tiden så att hans vetande bestämmer utkomsten av en handling eller ett skeende då tar vi ju också bort den fria viljan. Även om den kanske mer bör beskrivas som att vi har en egen vilja, helt fri är vi nog ingen av oss. Så Gud som evig ger oss möjlighet till verkliga, betydelsefulla val.
Frälsning. Faktiskt är det här en av knepigheterna med en evig Gud, han vet redan vem av oss som kommer att välja att tillbringa evigheten med oss, men precis som annat han vet har han inte tagit bort var fria vilja. Men varför fortsätter han att ösa möjligheten till räddning över alla? Kanske finns svaret att finna i hans kärlek, tänker jag? En möjlighet är ju förstås att alla blir räddade, att alla faktiskt väljer Gud (godheten, kärleken, gemenskapen, ljuset) då det kniper, men så tycks inte Bibeln riktigt säga. Dock är det så att vi tänker att tillvaron blir god och underbar i himlen, men där kommer de som gått förlorade saknas, hur kan de för Gud finnas och inte finnas, eller leva i hoppet och ändå vara hopplöst förlorade, om nu Gud är och inte är endast i en tidpunkt? Förvisso sägs att ”Jag är med er alla dagar till tidens slut” så kanske blir tillvaron annorlunda på ett sätt som är svår att föreställa sig för mig här i det timliga? Men Gud förändras ändå inte, han likafullt är.
Skapelse. Hur kan Gud som är, som propåernas av tiden och obunden av den skapa? För när det skapas så tillkommer något som inte fanns förut, vi rör oss på en tidsaxel och är sålunda i tiden igen. Men då tror jag man kan tänka sig att tiden finns för Gud, hela tiden alltså. Om vi minskar dimensionsantalet lite (eller vad man ska säga) så är tiden som en linjal (alltså en längd med en början och ett slut; hela tiden alltså) som ligger i ett rum (rummet symboliserar då Guds varande där hela tiden är närvarande och ryms i Guds varande, men Guds varande går utanför, bortom tidens begränsningar och dimensioner. I tiden, på linjalen är det olika, men för betraktaren och agenten som inte är bunden av den är den till i alla sina tillkommelser (och avslut, även om det här handlade om skapelse, om det som tillkommer).
Filed under: apologetik | Tagged: apologetik, evig, filosofi, Gud, kristen tro | Leave a comment »
Livet Gud och allting 