Hej världen! VI HAR ADOPTERAT! Hur gamla är de?

Vi har alltså blivit föräldrar till två småkillar, tvillingar. Ofta får vi frågan

Hur gamla är de?

och då svarar jag ofta lite dröjande eller svävande

Jaa, ungefär två och ett halvt

Varvid det ofta uppfattas ungefär i stil med

Ja, just det det vet de inte riktigt, de har inte så bra koll i andra länder.

Men anledningen till att jag kan svara lite svävande är vad som kommer med ett svar om en viss ålder.

Svarar jag att de är ett och ett halvt, eller för den delen två och ett halvt, så kommer många åsikter om vad de kan, ska kunna, ska göra eller hur vi ska bete oss gentemot dem. Ofta förstås kopplat till egna erfarenheter.

Men så enkelt är det inte med adopterade barn och ålder emellanåt, det kan komma an på så  mycket mer.

Är de födda för tidigt som våra små? Hur länge ska man då kompensera åldern? Hur och var har de tillbringat tiden innan man blev en familj/den familj man nu är? Hur påverkar det trygghet, förmåga etc?

 

2015-08-14-18-46-17

Hur gamla är ni egentligen?

Ofta tänker och funderar man nog än mer på adopterade barn och deras utveckling än på biologiska?! ”Är detta normalt?” är den stora frågan Beror det eller det på att hon eller han är adopterad? Våra små har till exempel kanske inte samma språk som deras storebror hade vid samma ålder, men de kanske klättrar, springer och hoppar mer ändå tänker man mer på vad som eventuellt saknas än vad som finns.

Våra tvillingar har flera saker som gör att språket har uppförsbacke: de har bytt språkmiljö, de är inte äldstabarn, de är tvillingar. Ett barn med välflytande språk ses ofta som äldre än vad de är, men gällande adopterade barn så är man som förälder ändå potentiellt orolig; tänk om detta bara är sådant ”ytflyt” (alltså att språket flyter fint, men förståelsen hos barnet är betydligt mindre).

Så hur gamla är våra små? Ja, vad säger man? Du kan få deras födelsedag, deras fådelsedag (dagen då vi blev en familj), men det beror på. Håller vi tillbaka dem för att öka deras trygghet eller släpper v taget snabbt för att de ska växa till som personer? Vem vet och vad är rätt?

En speciell balansgång är det i alla fall redan att vara människa, att vara förälder än mer kanske och kanske ännu mer att vara förälder till adopterade barn?

Frid på er alla!

Hej världen! VI HAR ADOPTERAT! ”Får jag hålla honom?” Anknytningsteori i praktiken

Många uppskattar våra två nya familjemedlemmar, vi också förstås. Många vill förstås hälsa och gulla, krama och gärna hålla. Men tyvärr, svaret på frågan

Får jag hålla honom?

är

Nej, tyvärr, kom tillbaka om ett år så får vi se.

Tråkigast är det kanske för far- och morföräldrar, att inte får vara riktigt så nära som man vill. Att trösta, att mata, vagga till sömns, att byta blöja – allt är uppgifter som bara föräldrar gör.

Men så tråkigt, varför?

Jo, av den enkla anledningen att vi ligger efter, vi ligger hela gossarnas tid i magen efter och hela deras tid ute i välden innan vi blev en familj med varandra. Man kan kortfattat säga att vi ägnar tiden åt att berätta för dem det som barn bör få veta; du har ett par föräldrar, vi är här för dig, vi är alltid här för dig, du kan vara glad, arg, charmig, irriterande, du kan vara vad som helst, men du är vårt barn och vi släpper inte taget om dig så du kan släppa taget och våga vara barn. Du kan våga tro att någon finns för dig, du kan knyta an till oss!

För det är ju detta det handlar om – anknytning

Det är detta att komma varandra nära, att öppna upp för varandra, nästan att ta varandra för givet, det är det som vi försöker kommunicera till våra nya små! Oavsett vad du bär med dig så är det så att vi är här för dig.

Barn är olika – Ibland måste man vakna på småtimmarna

Man talar om att barn kan vara signalsvaga och att barn kan vara signalstarka, de betyder att ett barn som sänder svaga/inga signaler måste man vara oerhört lyhörd för att det ska börja knyta an. Till exempel så får man skippa sina begär, om du hör ett litet gnyff mitt i natten (ett som du med ett biologiskt barn ofta släpper för att se om vederbörande kanske somnar om (allt för några minuter sömn till)) så går du dit, är med barnet och ser till att det förstår att det är lönt att signalera, för det finns en mottagare som bryr sig!

Ett signalstarkt, eller vad jag egentligen tänkte på här; ett utåtriktat barn kan upplevas charmig och kommunikativt, men detta kan vara en strategi för att klara sig i exempelvis en barnhemsmiljö, ett sätt att få uppmärksamhet. Det kan leda till gränslöshet som hindrar anknytning till ett par föräldrar. Här får man passa sig så man inte låter barnet allt för fort hoppa från famn till famn, här får man förvissa sig om att barnet vet vems famn som alltid finns, vem är min mamma och pappa?

Anknyting - banden som gör oss till familj

Anknyting – banden som gör oss till familj   Interiör från CSS-barnhem i Taipei

En lyckad anknytning

En lyckad anknytning är vad varje adoptivförälder drömmer om och våndas över, kanske kan det sägas vara när barnet omedelbart vänder sig till föräldern då det är ledset, trött, hungrigt etc?! När man förstår att barnet ser föräldern som det godas källa och det ondas besegrare!?

Förälderns anknytning

Ja, finns det anknytning för föräldrar? Jag tror det, lite som att man måste växa in i rollen oavsett hur man får barn. För de flesta föräldrar kommer nog någon slags känsla av ”Jag gör allt för dig!” oavsett hur man fått sitt barn, men det finns fortfarande de som exempelvis får förlossningsdepression eller av andra skäl inte alltid helt förmår att omedelbart ta barnet helt upp i hjärtat. Så kanske är det relevant att tänka lite kring hur man själv har det i sina känslor etc gentemot barnet oavsett hur vi fått dem?

Nya perspektiv 

Så har det blivit dags för nya perspektiv, idag börjar stora lilleman kyrkans barntimmar på Norrängskyrkan! Ett stort steg för en förälder, men ett litet steg för ett barn?!

Mot nya horisonter

Mot nya horisonter

Livet är gott

Inte allt i ett liv, inte allt i mitt liv är gott, men livets grund är att det är oss givet från Gud. Det är vårt, vi har fått det som gåva.

Alla liv är inte lätta, allas livsvandring är inte lustfylld. Vår tillvaro är skadad, skakad och påverkad av synden och ondska. Ytterst märker vi det på detta att vi vandrar mot döden.

Så var det inte tänkt en gång när Gud skapade människan. Vi är skapade till Guds avbilder, till hans vänner, till varandras glädje. Vi var tänkta att leva med den som är kärleken, ljuset, värmen, glädjen, gemenskapen, med den som är och ger det goda livet. Men vi människor valde bort Gud, vi väljer bort Gud när vi inte endast sprider hans godhet och kärlek.

Men livet är i grunden något gott.

Marcus Birro funderar vidare kring livet: Att hjälpa ett barn att dö

20131106-225521.jpg

Lycksele kommunförvaltning – tänk om, tänk rätt!

Ett enkelt sätt att skaffa sig stora bekymmer är att spara in på barn. Ett endaste barn som hamnar i problem på grund av bristande resurser är nog hur dyrt som helst, och hur tragiskt som helst och hur ovärdigt ett välfärdsland som Sverige och en kommun som Lycksele.

För tillfället är väldigt mycket inom barnomsorgen i Lycksele som är i stöpsleven, i VK och Folkbladet stod att läsa om ett knepigt tänkt besparingsförslag, Detta förslag som nu snart kommer att beredas känns som det smygits på oss i Lycksele kommun och snart har det kanske blivit ödesdigert beslutat.Vad kan vi göra mer? Frustrationen sprutar och vanmakten att kortsiktighet och annat får råda.

Tack Anna för att du får mig att reagera!
Här kommer Annas tankar från radio och Facebook.

20130509-212355.jpg

Idag har jag pratat i radion sägs det. Det är inget jag gillar att göra, eller tycker är roligt på nåt vis. Men ibland får man tänka att ändamålen helgar medlen.
Jag gjorde det för att jag tycker att det är på tok för lite folkstorm i Lycksele vad gäller neddragningar för dom som är svagast och kan säga ifrån minst (alltså äldre och små barn).

Att dra ner på antalet dagmammor (som är den frågan som ligger mig närmast om hjärtat) känns som rent och skärt vansinne.
Jag tror gott om alla som arbetar inom förskolan. Det är med all säkerhet en bra verksamhet – som dessvärre inte passar alla barn. Så fint att vi kunnat välja ett alternativ som passar vårt barn bättre och ett upplägg som vi verkligen tror på.
Om någon hade kunnat presentera siffror på att det alternativet var dyrare än nåt annat hade jag köpt det rakt av. Så är det inte.
Ett barn hos dagmamma kostar i själva verket mindre än ett barn i förskola.

Detta visste inte en av de högst ansvarige politikerna om – enligt inspelning.
Det skrämmer mig.
Känns verkligen tryggt att han spelar lite bingolotto med mina skattepengar.
-”Vi vänder på alla stenar”. Uppenbarligen inte så väldigt noga.

Man har helt enkelt bara bestämt sig för att göra en kortsiktig vansinnesåtgärd som i långa loppet kommer att bli relativt kostsam. (Såna exempel finns det tyvärr rätt gott om i Lycksele).
När barnkullarna ökar – och det gör dom med jämna mellanrum – har man redan knökfullt i samtliga förskolor och enda alternativet är att bygga nytt – eller hitta på nån ny paniklösning som blir kanondyr. Smart va?
Vi får bara hoppas att vi kan låna mer pengar när den dagen kommer.

Det ligger en hund begraven någonstans. Jag vill gärna att det kommer fram vad det är för en hund, och vem som grävt ner den.

Vidare skulle jag vilja veta var alla andra småbarnsföräldrar håller hus? (enligt uppgift finns det över 600 barn i omsorg i kommunen, vilket borde innebära ca 1200 föräldrar och otaliga mor- och farföräldrar).
Är ni helt okej med att det kommer bli betydande förtätningar i förskolan?
Om svaret är ja – sug på denhär- är ni helt okej med att vi går före er i kön för placering om förslaget går igenom?
Detta berör inte bara oss som valt dagmamma – det berör precis alla föräldrar med barn inom den kommunala omsorgen. Och all personal. Och alla i skolan som får ta emot dessa barn om några år.
Egentligen berör det varenda skattebetalare och innevånare i kommunen.

För mig berör det dock mest Doris, 2år, som riskerar att förlora alla kompisar och livet som hon känner det. Och inte minst sin älskade Evy – den person som är hennes mamma, pappa och vän när vi arbetar för att dra vårt strå till den sargade kommunstacken.

P.s. Den politiker som ordnar upp detta har min röst i nästa val D.s.

 

Grattis på dopdagen!

Igår var det inte tid att blogga, men idag vill jag uppmärksamma oss alla på djupet, tryggheten och glädjen i att tillhöra Herren. Något vi inte alltid känner eller kan omfatta, men så fort vi tvivlar så kan vi se tillbaka och veta att är jag döpt, ja då har jag också dött och uppstått med Jesus, jag har fått alla synder förlåtna och himlens port är öppen, gemenskapen med Gud nu och i livet efter är för mig!

Johannes dop den 11 september 2011 i Lycksele kyrka

Den 11 september 2011 döptes Johannes, ett år sedan så idag har vi firat med bakelse och annat fika tillsammans med dopprästen! Gud välsigne dig vår älskade son!

För lite mer att tugga på och läsa om dopet så återfinns här en äldre predikan om detta.

Putte i blåbärskogen

Putte Walldén har nu gjort premiär i som blåbärsplockare. Inte helt enkelt att ha med sig en 15 månaders och samtidigt få ihop några bär, men med rätt sorts eget blåbärsris i närheten och visuell kontakt med plockande förälder gick det bra. Vi återkommer med eventuell snöskottning, lövräfsande (egen räfsa har han, men vi får se hur det är med viljan och förmågan) med mera, gräsklippningen är roligast med någon i handen, så det är svårt att göra samtidigt (hans plastklippare gör nämligen inte gräset särskilt mycket kortare.

Johannes i plockartagen, andra i rensartagen.

Låt barnen komma hit till mig

och hindra dem inte”, så säger Jesus i Markusevangeliets tione kapitel. ”Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse,” ja lite så känns det efter förmiddagens högmässa. Vi har välkomnat barnvärdar och framförallt välkomnat barn i gudstjänsten i Lycksele kyrka. Min känsla efter dagens trevande start på detta äventyr är att detta kan bli riktigt bra och att vi gått ifrån en direkt barnfientlig kyrka till en barnvänlig! Ett ”halleluja” kostar jag på mig!

Inspirationen till våra barnvärdar i Lycksele kyrka kommer ifrån projektet ”Barnmöjliggörare” (läs mer: St. Mikaels församlings slutrapport, och än fler slutrapporter och tankar).

Lika trevligt i kyrkan för Johannes och andra?

Barnperspektiv

Det går i vågor med uppdaterandet, mycket kommer ibland, lite andra dagar, men mest av allt så kommer det halva tankar som stannar som utkast och aldrig publiceras.

Orsaken är enkel, den heter Johannes, en alldeles underbar plutt som tar mycket tid och engagemang och som sätter lyckokänslor (och trötthetskänslor) i svall!

När man har barn får man i alla fall se saker som man inte alltid annars fått se, till exempel skötrum och skötbordshumor.

Här kommer så ett exempel ifrån skötrummet i Norrängskyrkan i Lycksele:

Tacksamhet

Med ett nytt liv (både i form av Johannes och i form av ett förändrat liv i relation till ett barn) så förändras förutsättningarna för relationer till andra än just vår lilla familj.Tur då att vi  är omgivna av vänner och släktingar som förser oss med besök och som dessutom under dessa sköter markservicen såsom görandes hamburgare eller älgstek eller som kort och gott bara kommer förbi för att prata lite och se hur det är.

Tack!

%d bloggare gillar detta: