Livet Gud och allting

Många uppskattar våra två nya familjemedlemmar, vi också förstås. Många vill förstås hälsa och gulla, krama och gärna hålla. Men tyvärr, svaret på frågan

Får jag hålla honom?

är

Nej, tyvärr, kom tillbaka om ett år så får vi se.

Tråkigast är det kanske för far- och morföräldrar, att inte får vara riktigt så nära som man vill. Att trösta, att mata, vagga till sömns, att byta blöja – allt är uppgifter som bara föräldrar gör.

Men så tråkigt, varför?

Jo, av den enkla anledningen att vi ligger efter, vi ligger hela gossarnas tid i magen efter och hela deras tid ute i välden innan vi blev en familj med varandra. Man kan kortfattat säga att vi ägnar tiden åt att berätta för dem det som barn bör få veta; du har ett par föräldrar, vi är här för dig, vi är alltid här för dig, du kan vara glad, arg, charmig, irriterande, du kan vara vad som helst, men du är vårt barn och vi släpper inte taget om dig så du kan släppa taget och våga vara barn. Du kan våga tro att någon finns för dig, du kan knyta an till oss!

För det är ju detta det handlar om – anknytning

Det är detta att komma varandra nära, att öppna upp för varandra, nästan att ta varandra för givet, det är det som vi försöker kommunicera till våra nya små! Oavsett vad du bär med dig så är det så att vi är här för dig.

Barn är olika – Ibland måste man vakna på småtimmarna

Man talar om att barn kan vara signalsvaga och att barn kan vara signalstarka, de betyder att ett barn som sänder svaga/inga signaler måste man vara oerhört lyhörd för att det ska börja knyta an. Till exempel så får man skippa sina begär, om du hör ett litet gnyff mitt i natten (ett som du med ett biologiskt barn ofta släpper för att se om vederbörande kanske somnar om (allt för några minuter sömn till)) så går du dit, är med barnet och ser till att det förstår att det är lönt att signalera, för det finns en mottagare som bryr sig!

Ett signalstarkt, eller vad jag egentligen tänkte på här; ett utåtriktat barn kan upplevas charmig och kommunikativt, men detta kan vara en strategi för att klara sig i exempelvis en barnhemsmiljö, ett sätt att få uppmärksamhet. Det kan leda till gränslöshet som hindrar anknytning till ett par föräldrar. Här får man passa sig så man inte låter barnet allt för fort hoppa från famn till famn, här får man förvissa sig om att barnet vet vems famn som alltid finns, vem är min mamma och pappa?

Anknyting – banden som gör oss till familj   Interiör från CSS-barnhem i Taipei

En lyckad anknytning

En lyckad anknytning är vad varje adoptivförälder drömmer om och våndas över, kanske kan det sägas vara när barnet omedelbart vänder sig till föräldern då det är ledset, trött, hungrigt etc?! När man förstår att barnet ser föräldern som det godas källa och det ondas besegrare!?

Förälderns anknytning

Ja, finns det anknytning för föräldrar? Jag tror det, lite som att man måste växa in i rollen oavsett hur man får barn. För de flesta föräldrar kommer nog någon slags känsla av ”Jag gör allt för dig!” oavsett hur man fått sitt barn, men det finns fortfarande de som exempelvis får förlossningsdepression eller av andra skäl inte alltid helt förmår att omedelbart ta barnet helt upp i hjärtat. Så kanske är det relevant att tänka lite kring hur man själv har det i sina känslor etc gentemot barnet oavsett hur vi fått dem?

Filed under: Familj, personligt | Tagged: adoption, anknyting, barn, familj, personligt | Leave a comment »