Vägen till korset

 

Predikan Palmsöndagen 2013 Lycksele kyrka och Björksele kyrka

Markusserien: Mark.11:1-11

Av olika anledningar har jag reflekterat över två saker denna vecka, som kan kopplas till psalmsöndagens händelser:

 

  • Förväntningar och besvikelser
  • Våndan och oron inför händelser och skeenden i livet

Jag tänker att dessa två teman finns i palmsöndagens händelser, men att det är olika personer som står inför de olika sakerna. Men vi kan också se att både besvikelsen, våndan och oron faktiskt inte är slutet för någon enda. Men för att se det måste vi höja blicken något och se framåt, se det som Gud faktiskt gör mitt i allt.

 

Förväntningar och besvikelser
Förväntan var stor den där påsken i Jerusalem. Förväntan var alltid stor i Jerusalem under påsken. För en jude är det stort att får fira påsk just i Jerusalem. Mängder av pilgrimer kommer till Jerusalem varje år för att fira Guds stora räddning av det judiska folket, det ur slaveriet i Egypten, så också detta år för ungefär 2000 år sedan.
Och där bland skaran av pilgrimer som vandrar mot Jerusalem kommer också Jesus och hans lärjungar. Jesus sätter sig på en åsna och låter så den profetia som Sakarja uttalat gå i uppfyllelse: ”Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst.” (Sak.9:9)

Kanske är det lärjungarna som börjar ropa men snart verkar många göra lika dant. Nu kommer han som man har väntat på: kungen, befriaren!
Mantlarna och löven på vägen talar om kungavärdigheten man såg hos Jesus. Det är som när vi idag viftar med flaggor och lägger ut den röda mattan för kungen.

 

Och man ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!”
Det sägs att pilgrimerna som kom till Jerusalem möttes av just denna hälsning: ” Välsignad är han som kommer i Herrens namn.” Jesus kommer som en pilgrim, men han är något mer, för man lägger också till: ”Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer.”

 

Det var inga små förväntningar man hade på Jesus. Nu ska den store kungen Davids rike återupprättas, tänkte man!
Nu ska Jesus in i Jerusalem och göra upp med allt?! Nu ska orättvisorna ta slut, nu ska vi bli fria!

 

Det var jubel och glädje!

 

Men vi vet att det inte blev riktigt så som man trodde. Från palmsöndagens jubel och glädje går Jesus och hans lärjungar alldeles snart till allvar, lidande och död. Och med stora förväntningar kommer också stor besvikelse.

 

Livet kan vara smärtsamt ibland. Det gör ont med de där vändningarna. Och vi kan känna: Vågar vi vara lyckliga? Snart kan det ju vara över och vi kastas i det stora svarta hålet. Vi kan känna oss lurade, svikna och bedragna av livet, Gud, oss själva och andra.

 

Framgången samla många, men nederlaget få.
Och vi ser hur skaran runt Jesus glesnar allt mer ju närmare korset vi kommer… till slut berättas att bara några kvinnor är kvar… alla andra har lämnat…
Kanske har du också sådana erfarenheter, av att stå ensam i mörkret, i nederlaget. De som fanns där runtomkring i glädjen är plötsligt borta. Så var det för Jesus. Jesus ropade till och med: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!?”. Till och med övergiven av Gud.

 

Hur stor var inte besvikelsen då?! HAN som skulle vara vår kung! HAN som skulle rädda oss! HAN som var så klok och bra. Hur kunde det bli såhär? Från jubel och glädje, höjda palmer och bugande knän till hammarslag mot en ensam mans kropp.

Våndan och oron inför händelser och skeenden i livet

Allt detta sett ur människornas ögon. Men om vi för en stund försöker se palmsöndagen ur Jesu ögon. Hur skulle det se ut då? Ja, om vi nu kan göra det… men vi kan ju försöka tänka oss in i det hela.
Jesus har ju flera gånger talat med lärjungarna om sin egen död:

 

”Vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som skall göra narr av honom och spotta på honom, prygla honom och döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå.” (Mark.10:33-34)

Han verkar vara fullt medveten om att han ska lida och dö för världens skull. Men det verkar samtidigt inte vara något han tar med ro.
När Jesus rider in i Jerusalem och omges av människornas jubelrop bär han hela tiden med sig det som ska komma. Kunde han vara glad över människornas hyllningar? Eller skrek det inom honom:
Ja, jag är kungen, men inte som ni tror! Nu skulle bara veta vad som ska hända, och jag är livrädd!

 

Hur svårt är det inte att stå inför något som ska hända. Våndan, oron, smärtan inför, kan vara nog så svår som det jobbiga som ska komma. Det berättas om Jesus att han hade en enorm ångest inför det han skulle utsättas för. Det står att han svettades blod kvällen innan korsfästelsen, något som faktisk kan hända under extrem stress.

 

De flesta av oss har nog inte varit med om så stark vånda och oro som Jesus. Men jag tror ändå vi har erfarenheter som kan likna det Jesus är med om, i stort eller smått.
För att ta en så banal sak som att städa. Hur mycket kan vi inte gå omkring och våndas inför att städa, se hur dammråttorna växer eller fönstren blir gråare och gråare. Usch, nu Måste jag snart ta tag i det där. Eller våndan inför att börja ett nytt arbete (som ju faktiskt ofta kan vara positivt). Hur ska det gå, hur ska jag trivas, ska jag klara det?
Eller större saker som ovisshet kring sjukdom eller relationer, ovisshet kring framtiden… Hur mycket energi kan vi inte lägga ner på denna oro?

 

Att stå inför något kan vara nog så svårt som att väl vara mitt inne i det. Inför kan vi våndas och tveka. Kanske till och med fly, eller med beslutsamhet stå kvar trots ovissheten.
Mitt i har vi inget val och det kan på sätt och vis vara lättare.

 

Det Jesus får vara med om på långfredagen, tortyren, hånet, korsfästelsen och döden är naturligtvis outhärdligt, fruktansvärt, olidligt. Men tänk dig tanken att du VET allt detta redan nu, en vecka innan, och du vet att för varje stund kommer det närmare, och närmare och närmare. Och du måste stå kvar.

 

Hur orkar Jesus? Hur orkar vi i vår vånda, ångest och oro?

 

Ser vi bara mörkret blir det outhärdligt. Ser vi bara ångesten måste vi fly.

 

Jag tror att Jesus stod kvar för att han faktiskt, mitt i allt, förmådde att lyfta blicken. Han såg långfredagen, men han såg också längre. Han såg påskdagen. Jesus visste att det han skulle gå igenom skulle leda vidare från mörkret och döden till ljuset och livet! Han visste att det han gjorde inte var meningslöst utan skulle öppna vägen till Gud för alla människor. Döden, ångesten och smärtan var inte slutet. Det lidande och den död som väntade Jesus var trots allt vägen till den seger som palmkvistarna och hyllningsropen talade om!

 

Nu är det ju inte så att allt det vi är med om alltid är meningsfullt. Vår vånda, ångest och oro har inte alltid ett lyckligt slut. Vad gäller små saker som att städa eller börja ett nytt arbete kan vi ju se att slutet ofta blir gott. Men i livets svåra stunder måste också vi, för att orka, höja blicken och se. Vad är det då vi ska se? Jo, för det första får vi se att Jesus delar våra erfarenheter av oro, ångest och lidande. Han är med oss i det svåra. Men Han har också vunnit över all ondska. Han har öppnat Jerusalems portar och ridit in för att vinna över döden, och han vill också att vi ska öppna vårt hjärtas port för att få rida in i vårt liv för att vinna över döden i vårt liv.
Är vi hos Jesus är vi tack vare hans död och uppståndelse alltid på livets sida vad som än händer.

 

I Jesus ser vi att ljuset redan har vunnit, hur mörkt det än kan se ut. Men vi måste lyfta blicken för att se det!

 

”Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? … Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.” (Rom8:35-39)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: