Livet Gud och allting

22/2 2009 i Sunnanå kyrka. ”Kärlekens väg”
Jes. 52:13-15, 1 Kor.13:1-13, Luk.18:31-43

Idag är det fastlagssöndagen, söndagen före fastan. En söndag som på många håll i världen präglas av glädje och fest inför fastans mer allvarliga ton. En karnevalsdag! En söndag då vi anar fastans allvar, men i glädje får tala om kärlekens väg.

Temat idag är kärlekens väg. Inte bara kärleken utan kärlekens Väg. Den väg som kärleken väljer. Kärleken här är ju som alltid i Bibeln, inte flyktiga känslor eller romantik utan den kärlek som trofast står kvar vad som än händer. Och där är ju kärleken med stort K är Gud själv. Guds kärlekshandlande.
I Gamla Testamentet berättas om hur Gud väljer ett särskilt folk till att vara hands folk. Inte för att det är större och mäktigare, bättre och vackrare än andra folk, utan för att Gud av kärlek väljer detta folk till sitt. Det folket ska vara ett vittne om Gud för alla andra folk för att alla ska förstå att Gud är den ende sanne guden, att Gud är Herre över himmel och jord.
Israels folk kallades till ett heligt liv i kärlek och Gudsgemenskap. De kallades till att gå kärlekens väg.
Israels folk visar sig verkligen inte vara så goda och fina alla gånger men i Israels folk, i detta Gudsfolk visar Gud sin kärlek och trofasthet gång på gång på gång. Också när ni överger mig överger jag inte er, säger Gud. Gång på gång.
Gudsfolket svek, men kallelsen stod kvar. Kärlekens väg stod öppen.
”Kärleken är tålmodig och god” ”Kärleken upphör aldrig” Läste vi idag ur 1:a Korinthierbrevet.
I detta Gudsfolk föds också världens räddare, messias, kungen, Jesus och det är honom som vi möter i dagens evangelietext.

Kärlekens väg för Jesus
Jesus visar oss den väg som kärleken väljer. ”Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå.”(Luk.18:31f)
Den kärlekens väg som Israels folk kallades att gå, men inte gick, den gick Jesus istället.
Och detta kommer att vara ett viktigt fokus för oss under fastan de kommande veckorna. Jesus är inte bara vår förebild i ett gott och sant liv. Jesus går framförallt den kärlekens väg som Gudsfolket inte kunde gå. Han gjorde det för dem. Men också för oss. I kärlek.
För: ”Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.” (1 Kor.13:7)

I Jesus bryter en ny tid in, och Gudsfolket finns kvar. Men folket är inte längre beroende av släktband och omskärelse som på Gamla Testamentets tid utan byggt på tron på Jesus, på dopet in i Jesu död och uppståndelse.
Det är samma Gudsfolk, men med helt nya förutsättningar därför talar Nya Testamentet om ”det nya Israel”. Ett folk utan jordiskt land eller språk, men med en himmelsk tillhörighet.
Därför är nu kärlekens väg för oss. Därför är det vi som är kallade till ett heligt liv i kärlek och Gudsgemenskap. Därför kallas vi att gå kärlekens väg.
Och Gudsfolkets väg har två riktningar – båda lika viktiga. Vägen går inåt och utåt.

Kärlekens väg för oss
– inåt
Den första riktningen är inåt. Vi är ett församlat och befriat folk.  I Apostlagärningarna berättas det om hur viktigt det var för de första kristna att Gudsfolket samlades. Det var när man samlades som Guds folk blev synligt. I bön och gudstjänst INFÖR Gud. I frihet! För Guds folk är ett befriat folk, ett folk som får leva i Guds frihet.
Till Gudsfolkets bästa bidrog alla efter förmåga och tog emot vad andra hade att ge i ett ömsesidigt beroende.

Så var det också med Andens gåvor, de kom till sin rätt när Gudsfolket samlades. Spännande text idag från 1 Korinthierbrevet. Tyvärr kan vi inte ha ett Bibelstudium över det idag. Men när ni kommer hem: Läs gärna, inte bara kapitel 13 av 1 Kor. Utan också kapitel 12 och 14.  Där finns en god beskrivning av Andens gåvor.
Gud har lagt ned gåvor och talanger i oss som är till för att Guds vilja ska ske. Och i Bibeln är det tydligt att det också gäller inom den kristna gemenskapen. Gud har alltså gett oss varandra!

Och precis som då blir också idag Gudsfolket synligt när vi samlas inför Gud och firar Gudstjänst. I bön och lovsång.  Där får vi växa och leva med varandra.
Vi möts för att bli till som församling (hör på ordet för-samling). Kristet liv har inte bara med mina tankar och känslor att göra, utan också med mina fötter. Jag går inte till kyrkan bara för att få något, konsumera andlighet eller insupa stämning – utan för att ge av det jag har, bidra med både förmågor och brister. Jag går för att fira gudstjänst eftersom att jag vill att den kristna församlingen där jag bor ska finnas kvar.

Vi lever i en väldigt individcentrerad tid. Och det är lätt att vi smittas av den inställningen också vad det gäller kyrkan och kristen gemenskap. Ett av de tydligaste exemplen är när syftet och målet med att gå till gudstjänst bara är för att jag ska få ut något. Att jag ska få möta Gud. Andra människor blir kulissen för mitt individuella Gudsmöte.
Konsekvensen kan ju då också bli att om det inte ger mig något att gå till kyrkan så låter jag bli.
Så kan man tänka, men det är en farlig väg att gå.
Jag menar inte att det är fel att vilja ta emot. Men det handlar om växlingen. Jag tänker mig att en väl fungerande kristen gemenskap är som ett bra parförhållande. Där vi inte väntar på att först få för att vi ska vilja ge. Har ni tänkt på vad som händer när vi börjar med att ge? Vi får ofta tillbaka, mer än vi trodde. Så tänker jag mig att vår gemenskap också kunde få vara. En gemenskap där vi får hjälpa varandra att växa.

Också den söndag då jag egentligen inte känner för att ta mig till kyrkan, den söndag då jag knappt hör ett ord av predikan, den söndag då det inte känns särskilt meningsfullt att sjunga med i psalmerna, också den söndagen är meningsfull. För bara genom att komma till kyrkan och dela gemenskapen ger vi varandra så mycket hopp.
Ni ger mig hopp!

Kärlekens väg för oss
– utåt
Som Guds folk är vi befriade till gemenskap med Gud och varandra men vi är också sända. Riktningen inåt har sin motsvarighet i riktningen utåt. Gud inbjuder ALLA att vara en del av detta folk. Att tillhöra ett sammanhang som präglas av nåd och frihet.
Därför är vi också ett sänt folk. Nya Testamentet berättar om hur Jesu efterföljare sändes ut med glädjebudet. Ord och gärningar skulle höra samman, budskapet bars i lika stor grad av hur de levde som vad de sade. Jesus uppmanade dem: ”Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner; ge som gåva vad ni har fått som gåva” (Matt. 10:7-8)

Eller som i vår episteltext:
”Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.” (1 Kor.13:1-2)

Lika viktig som vår samling inåt är, är också vår sändning utåt. Vi måste börja i vår samling inåt, vi måste ha vår identitet klar för oss som Guds folk. Men sedan ligger det i vårt uppdrag att gå över gränser. Det som vi ofta kallar mission betyder just ”sändning”, vi är som Guds folk sända att bjuda in andra till detta folk. Gudsfolket kan aldrig ha stängda gränser.

Vi är också i och med vår sändning ett utspritt folk, och det är normaltillståndet. Vi lever vårt vanliga liv i arbete, familj, vänner, tillsammans med människor som tror på Jesus och de som inte gör det. Och det är ju där vi lever största delen av vårt kristna liv – i vardagen. Men vår identitet som Gudsfolk bevaras mitt i vår ”utspriddhet”. Vi som delat gudstjänstgemenskapen och nattvardens bröd och vin, vi hör ihop med varandra också när vi inte är i kyrkan. Vi hör ihop, inte för att vi är lika varandra eller ens tycker om varandra. Vi hör ihop för att vi har samma tillhörighet till Jesus.

Att leva så, som ett församlat och utspritt Gudsfolk är en stor utmaning för oss. Det utmanar oss att gå utanför oss själva. Att bli beroende av Gud och av varandra för att gå in i kärlekens väg. Hur gör vi det? Gör vi det?
Vi måste tillsammans hitta svaren.
Vi känner vägen, men inte varje steg.
Jesus sade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh.14:6)