Livet Gud och allting

Predikan i Sörbölekyrkan på 4:e söndagen i advent 2008. ”Herrens moder”
Jes. 40:9-11, Rom 10:4-8, Luk. 1:46-55

Vi har två söndagar i vårt kyrkoår som handlar om Maria, Jesu mor. Marie bebådelsedag nio månader innan jul och så idag 4:e söndagen i advent.
Maria, en av de mest omtalade kvinnorna i vår historia.
Det är lätt att börja fundera över henne och hennes situation. Hon var tonåring då hon fick sitt uppdrag, att föda ett barn som skulle bli en frälsare och en befriare för människor i alla tider. Vi kan ana att det inte bara var lätt för henne. Josef, hennes blivande man, var minst sagt undrande kring graviditeten och funderade på att lämna henne. Och när det var dags att föda fick hon till slut föda sitt barn helt vid sidan av, i spiltan hos boskapsdjuren
När barnet hade fötts blev hon en flykting, förföljd och jagad.
Men när vi möter Maria i dagens evangelium har Jesus ännu inte fötts.
Vi möter idag, i Lukas evangelium, Maria när hon nyligen stött på Guds budbärare, ängeln Gabriel, som berättat att Maria ska föda Guds son. Man kan förstå att hon blev förskräckt. Hon undrar: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.”
Men när hon fått sammanhanget förklarat för sig verkar hon lugnad och söker upp sin äldre kusin Elisabet som också väntar barn. Där brister Maria ut i lovsång:
”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig… Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.”

Kanske undrar någon nu varför vi ska prata om Maria under två hela söndagar. Vi vet ju egentligen inte så mycket om henne, hur hon såg ut, vad hon annars gjorde… Och det är helt sant. Bibeln talar ändå inte särskilt mycket om Maria. I vår lutherska tradition har vi varit lite rädda för att prata om Maria. Kanske av rädsla för att Maria skulle ta fokus från Jesus.
Är det så? Borde vi undvika att lyfta fram Maria?
Nej, jag tror att det är helt tvärt om.
Bibeln talar förvisso inte mycket om Maria. Men när Bibeln talar om Maria är det i desto viktigare sammanhang. Vi kan inte tala om den första julen utan att nämna Maria. Ingen annan människa har varit så nära Jesus rent fysiskt. Maria hjälper oss att sätta in Guds handlande i rätt sammanhang.

Maria tog Guds löften på allvar. Hon längtade efter att de löften som Gud givit genom profeterna i Gamla Testamentet skulle uppfyllas. Löften om en befriare, en rättfärdig kung, en herde för Israels folk. Ett löfte som vi också fick höra idag från profeten Jesaja:
”Gå upp på ett högt berg med ditt glädjebud, Sion… Ropa, var inte rädd… Er Gud kommer!”
När ängeln Gabriel kommer till Maria så förstår hon att Gud nu kommer att uppfylla sina löften.
Hon säger: ”Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.”
Så öppnar Maria dörren för julen!
Och så, genom Maria, blir det tydligt att Gud verkligen blir människa. Född, precis som vi. Inte genom en elefantsnabel eller något annat som skulle ha markerat hans annorlundahet utan genom en vanlig kvinna. Maria visar vad det betyder att Gud blev människa. Jesus födelse var på riktigt. Han blev buren, ammad och vyssad av en livs levande kvinna.
När Jesusbarnet ligger i Marias famn kan han inte göra så mycket. Det är många år tills han ska börja undervisa och göra under. I denna stund ÄR Jesus, eftersom barnets första egenskap är att vara. Julen visar oss vem Gud ÄR. ATT Gud ÄR.
Gud med oss – Immanuel.

För det stora med Maria ligger inte i att hon skulle vara någon sorts upphöjd varelse. Nej, det stora med Maria är att hon är en helt vanlig människa. Genom Maria visar Gud att han vill komma alla människor lika nära som han kom henne.
Maria gör det som vi alla är kallade till genom vårt dop, att bära Kristus till världen.

Jesus vill ta sin boning också i oss. Så får vi i hans närhet allt mer präglas av honom.
Jag tycker att bilden av en vanlig graviditet, som Marias, kan vara ganska talande för hur Gud vill bo i oss. Först är graviditeten osynlig, också för den som är gravid. Även om det via graviditetstest har visat sig att det faktiskt är så att kvinnan är gravid så kanske det kan vara svårt att riktigt lita på det. Så kan det vara också på trons väg, inte för alla men för en del, att tron börjar som ett litet litet frö som knappt är synligt ens för mig själv.
Men så blir det allt mer uppenbart för kvinnan själv att hon är gravid, kanske blir hon trött eller mår illa eller helt plötsligt vill ha en viss sorts mat. Det händer saker inom oss också på trons väg. Vi börjar längta allt mer efter Gud. Efter att leva nära honom, efter att be, fira gudstjänst och läsa Bibeln. Men ännu är det inte uppenbart för andra vad som hänt med oss, om vi inte berättar det förståss.
Men så sakteliga händer också saker med den gravida kvinnan som alla andra också kan se. Och det tydligaste för alla utomstående är ju den växande magen. I början vågar man kanske inte fråga med risk för att ha misstagit sig, men så småningom blir det allt mer uppenbart. Det bor ett barn i henne. Tänk att få leva så nära Jesus att hans närvaro är påtaglig i vårt liv för andra människor helt utan ord.

Och tänk vilken underbar blid av hur Jesus vill ta sin boning i oss. Från det lilla, lilla fröet till en gemenskap med vår Herre som inte kan döljas.
En viktig poäng här är vad kvinnan gör och inte gör.  Det är inte hon som får barnet att växa! Det är viktigt. Kvinnan kan inte snabba på tillväxttakten. Livet i henne är ett eget liv. Men ändå är det beroende av henne. Hon kan se till att barnet får goda förutsättningar för att växa, men hon styr inte växten. Så behöver vi inte tänka på hur eller om vår tro växer. Nej, det vi behöver tänka på – det är att ge näring för vår tro. Att leva nära Jesus. Och då mognar vi allt mer till, i tro, hopp och kärlek.
Så får vi ha Maria som förebild, som medsyster i Kristus, till att leva ett allt mer helt och sant Kristusliv.

Och vi får säga med Maria:
”Stora ting låter den mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.”