Påskens vittnen

Predikan 2:a söndagen i påsktiden. Sunnanåkyrkan 19/4 2009
Jes. 43:10-13, 1 Kor. 15:1-11, Joh.21:1-14

Vi har just fått fira påsk i våra kyrkor och hem. I Skellefteå och på andra platser. Vi har fått leva oss in i påskens fantastiska och fascinerande drama. Skärtorsdagen då Jesus firar den judiska påskmåltiden med sina lärjungar och så instiftar nattvarden. Och då han våndas i Getsemane trädgård inför det han vet ska komma.
Långfredagen då vi firar gudstjänst inför Jesu kors. Korset – ett av de grymmaste avrättningsredskapen som människan har kunnat komma på. Korset där Jesus ger sitt liv för oss.
Påsknatten och påskdagen då vi firar att Jesu död inte var slutet utan att Jesus faktiskt blev levande igen.
Annandagen då den uppståndne Jesus möter två av lärjungarna som är på väg från Jerusalem till staden Emmaus.

Vad hade hänt om inte Jesus hade blivit levande igen? Och om han inte hade visat sig för lärjungarna och övertygat dem om att han levde?
Det kan vi naturligtvis inte veta. Men vi kan utifrån Bibelns berättelser om vad som hände ana att det hade blivit helt annorlunda. Eller snarare, kanske som vanligt för lärjungarna. Vi kan ana vad som skulle ha hänt med Petrus och hans vänner.
Idag möter vi några av lärjungarna vid Tiberiassjön. Det är bland annat de lärjungar som Jesus kallar allra först, de som var fiskare. Bland annat Petrus.
”Jag ger mig ut och fiskar” säger Petrus.
Jaha, nu var livet som vanligt. Förvisso hade de mött Jesus som uppstånden. Och ändå. Det vilar någon sorts uppgivenhet över situationen. Vad skulle de göra nu?

Jesus som de hade lämnat allt för att följa, den store mästaren. Hade han övergett dem?
Varför var inte Jesus med lärjungarna hela tiden efter uppståndelsen kan man ju undra?
Hur skulle lärjungarna kunna klara sig nu?
Kanske sysslade Jesus med någon form av avvänjning, så att lärjungarna skulle kunna klara sig utan hans rent fysiska närvaro? Det är bara spekulationer, men det kunde vara en tanke.

För vi ser ju hur lärjungarna i Jesu frånvaro snabbt återgår till vardagslivet, trots att de VET att Jesus inte är död. Inte ger de sig iväg ut och berättar. Inte direkt. De åker ut och fiskar. Som de gjorde så många gånger innan Jesus kom in i deras liv.

Så Petrus ger sig iväg och Tomas, Natanael, Sebedaios söner och två andra lärjungar följer med. Men den natten fick de ingenting…

När Jesus kallade de första lärjungarna händer precis samma sak. Ingen fisk. Och nu igen. Och precis som förr står Jesus där på stranden: ”Mina barn, har ni ingen fisk?”
”Kasta ut näten på högra sidan om båten, så får ni.”

Och precis som förr blir näten fulla.
153 stora fiskar.

Och först då förstår de: ”Det är Herren!”. Och Petrus som är en ivrig man hoppar i vattnet för att snabbt komma in i land till Jesus.

Där på stranden har Jesus gjort i ordning en glöd. Jesus grillar fisk och bröd.
Och han säger: ”Kom och ät”

Mat verkar vara centralt för Jesus… Brödunder, Nattvarden och så nu…  ”Jag är livets bröd”
”Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv”
”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta”

Vid måltiden är gemenskapen med Jesus återupprättad !!! Det är något med detta att äta tillsammans. Han har kommit tillbaka till dem och de har del i honom. De fick en konkret påminnelse om att Jesus fanns hos dem, även om han inte var fysiskt närvarande hela tiden.

Lärjungarna får nytt mod och det står inte på fler ställen i Bibeln att de gav sig ut för att fiska igen. Annat än människor. Jesus hade ju kallad de tolv lärjungarna att vara människofiskare och det kunde antagligen kännas lika hopplöst som fisket var den där natten då de gav sig ut. Det kunde verka orimligt att gå ut i hela världen med evangeliet. Men kanske den stora fiskfångsten fick bli en uppmuntran. Nu var det Jesus som ledde dem, och då skulle det bli fångst. För Gud är allting möjligt och som Jesus sade: ”Utan mig kan ni ingenting göra”.

Mötet med den uppståndne förvandlar de skrämda och förtvivlade lärjungarna till vittnen.
De fick mod att vittna om påskens glädje! På Jesu uppdrag gick de ut i världen och vittnade om vad de varit med om. Om honom som gett dem att äta av livets bröd.
Och deras vittnesmål står sig än idag.
Vittnena är trovärdiga.
För det första: De är många.
För det andra: De är inte anonyma, Många är namngivna.
För det tredje Att deras förskräckelse och uppgivenhet förbyttes till jublande och frimodig    glädje när de mötte den uppståndne.

Därför kan vi tro att Jesus verkligen har blivit levande igen.
Ett av de äldsta bevarade vittnesmålen hörde vi från 1:a Korinthierbrevet idag. Det är Paulus som vill påminna oss:
”Jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade.”
Vad är då detta evangelium? Detta glada budskap?
Jo: ”att Jesus dog för våra synder… att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen… OCH att han visade sig för Petrus (Kefas) och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än 500 bröder… de flesta ännu i livet” – då Paulus skrev sitt vittnesmål.

Det är alltså detta, lärjungarnas vittnesmål, som kyrkan tjatar om, om och om igen. Och ändå behöver vi höra det, ständigt på nytt.
Jesus Kristus lever, han är inte död!
Ondskans makt är bruten! Vi behöver hela tiden påminna oss om korset, om graven och om uppståndelsen. För det är märkligt hur kort minne de flesta av oss har.

Gång på gång gör vi som Petrus och hans vänner. Vi låter uppgivenheten ta över och vi lever som om inte Jesus fanns. Och gång på gång blir vi överraskade. Jesus lever verkligen och det ÄR inte bara någon som hände för länge sedan. Det är verkligt NU.

Ibland får vi vila på andras vittnesmål. Vi får tro det vi inte ser just då. Vi får tro med hjälp av andra. Inte så att andra tror åt oss, men vi får lita på vad andra har sett. Lita trots våra egna upplevelser av tomhet och frånvaro.
Ibland är det vi som ser, och får bli vittnen för andra. Vi inte bara får, vi ska då vara vittnen. Vi som verkligen fått möta den uppståndne Jesus i våra liv.

Därför är vi också kallade att vara påskens vittnen.
Och vi kan vittna på många sätt om påsken. I ord och handling. Med hela vårt liv. Att kyrkan har funnits i 2000 år är ett vittnesmål i sig.
Att vi varje söndag året runt samlas till gudstjänst är ett annat vittne. En man berättade en gång om hur han kommit in i kyrkans värld, för han hade ingen kristen bakgrund. Han konfirmationsläste, och då som nu ingick det att gå på ett visst antal gudstjänster. Och dessa gudstjänster var bland de tråkigaste han hade varit med om i hela sitt liv! Han kunde inte se någon som helst anledning till att gå dit. Och HUR kunde dessa människor gå dit helt frivilligt???
Det kunde bara finnas en förklaring, menade han, och det måste vara så att det faktiskt låg någonting i det som de trodde på. Varför annars utsätta sig för den tråkiga plågan. Så han blev nyfiken och letade vidare i kyrkan.
De tråkiga gudstjänsterna blev ett annorlunda vittnesmål. Eller snarare gudstjänstbesökarnas uthållighet och trofasthet, trots urtråkiga gudstjänster.
I din vardag, där du är och bland de människor du möter är du kallad att vara ett vittne om påsken.
Hur ofta misslyckas vi inte, hur ofta fegar vi inte ur? Hur ofta visar vårt liv inte på något helt annat än på påskens glädjebudskap?
Ändå står kallelsen kvar. När det känns som om vi har fiskat hela natten utan att det har hänt någonting, då ser vi Jesus som står där på stranden. Han ser på dig och säger: ”Mitt barn, har du ingen fisk?”
–    Nej, svarar du uppgivet.
Och han uppmuntrar oss till att fortsätta. Lägg ut näten där. Våga.
Kanske är du som Petrus – ivrig och impulsiv. Kanske är du mer avvaktande. Men tillsammans får vi hjälpas åt att fiska. Att vara påskens vittnen för varandra och för alla de andra som behöver få höra om påskens glädje.

För det är sant att Jesus lever. Och det betyder också att Jesus lever med oss idag. Lärjungarnas vittnesmål ger oss en grund att stå på i vår tro. Vi har goda skäl att tro.  Jesus har besegrat djävulen, synden och döden – all mörkrets makt! Och Han ger OSS att äta av livets bröd. Livets bröd är det bröd som ger vår själ liv, inte bara så att vi kan överleva. Men så att vi verkligen kan LEVA. Den tomhet vi har inom oss vill han fylla med sitt liv. Sin frid. Sin helhet och fullhet.

2 svar

  1. […] Publicerat 19 april 2009 av Anna-Sara Walldén Nu har jag lagt in en alldeles ny predikan på min predikosida. Som alltid blir det ju en del tillägg och ändringar i predikan när den väl […]

  2. Hej!

    Tack för din predikan. Jag snodde snabbt huvudbudskapet och gjorde om till en andakt som jag precis har hållit på Frälsningsarméns sociala center, Stockholm. Alltid roligt att hitta bra predikningar att inspireras av. Blessings Carolina Nilsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: