Livet Gud och allting

Predikan av Anna-Sara Walldén i Landskyrkan, Skellefteå 2008-06-21, Midsommardagen
”Skapelsen” – 1 Mos. 9:8-17, Kol.1:21-23, Mark. 6:30-44

Idag står Skapelsen i centrum. Vi har firat midsommar och naturen står i full blom. Inför varje dag är vi många som hoppas på att solen ska skina så att vi riktigt kan njuta av naturen. Det är som att vi får en föraning av paradiset såhär i midsommartid.
Men när vi talar om Skapelsen, så talar vi om mer än naturen vi har runt omkring oss.
När vi talar om skapelsen, talar vi också om Gud. Skapelsen hör ihop med Skaparen. Att tala om skapelsen är därför att tala om Guds handlande.

I dagens texter talas det mycket konkret om Guds handlande och om Guds förbund.
Låt oss börja med Guds handlande.

Tänk dig att du just har varit på en spännande resa, eller kanske gjort något helt nytt, lärt dig cykla eller stå på händer. Du vill berätta om det du varit med om, visa för allt och alla. Precis det har hänt för Jesu lärjungar när vi kommer in i dagens evangelietext.
Jesu lärjungar har just varit ute på sin första missionsresa och har nu precis återvänt till Jesus. De är ivriga och vill gärna berätta om vad de har varit med om. Kanske var de som små barn som just har lärt sig något nytt. ”Titta, titta!”.
Men de är inte ensamma med Jesus, överallt var det fullt med folk. De får ingen möjlighet att berätta.
”Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta”, berättas det. De försöker åka iväg för att få vara ensamma och vila sig, men flera tusen personer följer efter.

Varför följde alla dessa människor efter Jesus? Vad såg de hos mannen från Nasaret?
Fem tusen män (förutom kvinnor och barn). Kanske mer än 10 000 personer.
De såg ju att Jesus och hans vänner åkte iväg, var det inte ganska oförskämt att förfölja dem?

Jag kan tänka mig att lärjungarna inte blev speciellt imponerade av att ha alla dessa människor där ute i ödebygden. Kanske såg de fram emot att det skulle bli kväll så att alla skulle ge sig av därifrån för att äta? Då skulle de ju få vara ensamma med Jesus. Visa och berätta om allt de varit med om. Och visst skulle det bli tid att få visa och berätta.

Men först hade Jesus något att visa dem.

Jesus skapar av fem bröd och två fiskar en måltid för kanske 10 000 personer och mer därtill!
Han gör något som visar på vem han är och hur han är.
Enligt naturlagarna kan inte fem bröd och två fiskar räcka ens till 100 personer att äta sig mätta på. Men Jesus visar sig som Herre över skapelsen. Faderns medskapare och En del av Gud.
Men Jesus visar också hur han är. Genom ät låta folket som hade samlats möta honom och bli mättade. Men inte nog med det, det blev tolv korgar över. Människorna blev mötta och mättade med Guds överflödande nåd.
Guds handlande visar vem han är.

Så långt Guds handlande. Men texterna visar också att Guds handlande tar sig uttryck som Guds förbund med oss.
Gud tröttnar aldrig på att möta oss. Och allra tydligast uttrycks det i de förbund som han upprättar med oss människor. I dagens gammaltestamentliga text berättas det om hur Gud sluter ett förbund mellan sig och alla levande varelser på jorden. Mänskligheten får en nystart, och tecknet för detta är regnbågen som Gud ska spänna upp på himlen -> nåden/frälsningen glimmar fram också i GT!
Förbundet ska gälla ALLA levande varelser på jorden!
”När jag hopar moln över jorden och bågen blir synlig bland molnen, då ska jag tänka på mitt förbund, förbundet mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag.”

Här finns en viktig poäng: Det är Guds förbund.
Vanligtvis när man sluter ett förbund är man två parter. Men så är det inte här. Förbundet gäller visserligen mellan Gud och människorna. Men den enda som har ett ansvar för förbundet är Gud. Gud handlar.

Det är inte vi, det är Gud!
Det gäller förbunden i GT = Noa, Abraham, Mose.
Men än mer NT, Jesus. ”Det nya förbundet genom mitt blod”
I Jesus möter vi förbundet med stort F. Brännpunkten i historien. Som allt i Guds handlande pekar mot: det nya förbundet. Jesu död och uppståndelse. Där Gud så konkret som det bara är möjligt visar att han menar allvar med sitt förbund med oss. Genom att själv dö för vår skull.
Dagens episteltext understryker detta: ”också er har han nu försonat med sig”.
Också er, också oss!
Guds handlande är upprättande.

Guds handlande.
Jesus visar genom handling, mer än genom ord, vem han är.
Och det är också ett mönster för hur Gud är. Gud handlar, skapar. Och där han går fram finns liv. Därför är också skapelsen en berättelse om vem Gud är. Den handlande.
Gud är ofta oerhört konkret. Berättelsen om de fem bröden och de två fiskarna är bara ett exempel bland många. Nattvarden som vi ska fira idag är ett annat.

Vi kan också se det i Gamla Testamentets berättelser om hur Gud skapar världen, hur Gud spänner regnbågen som ett fredstecken och ett löfte om att aldrig mer utplåna livet från jorden, om hur Sara och Abraham mot alla odds fick ett barn, om hur Gud räddar Israels folk från fångenskap och slaveri i ett främmande land. Vi kan se det i Nya Testamentet, i Jesu handlande och liv. Om hur människor blir helade, upprättade och mättade.
Men vi kan också se det i våra egna och andra människors liv idag. Hur Gud har handlat och handlar.

Jag frågade tidigare.
Varför följde alla dessa människor efter Jesus? Fem tusen män (förutom kvinnor och barn).
Vi skulle kunna ställa samma fråga idag. Varför följer alla dessa människor efter Jesus? Alla dessa miljoner människor runt om i världen som kallar sig kristna. Varför följer de Jesus från Nasaret? Varför följer vi honom?

Jesus från Nasaret går här fram än som i gången tid, löser ur vanmakt, ur synd och skam, ger oss sin kraft och frid.

Fattiga ger han sin rikedom, läker de slagnas sår. Den som var bunden och trött och tim frihet och glädje får: himmelriket är nära.

Därför följer vi honom! Därför vill han att vi ska följa honom!