Livet Gud och allting

Predikan 13/1 2013 Rusksele pingstkyrka.

1 sönd. e. trettondagen. ”Jesu dop”. Årg 2.

1 Joh.5:6-12, Luk.3:15-17, 21-22

Vi har för några veckor sedan firat jul, det stora undret att Gud blev människa, blev en av oss! Advent. jul, påsk, Kristi himmelfärdsdag, pingst, allhelgona, hela vårt lands år kretsar på många sätt runt de stora kristna högtiderna. Våra högtider är en del av och höjdpunkter på det som brukar kallas kyrkoåret. Kyrkans år, där varje söndag har sitt tema som speglar någon eller några aspekter av Jesu liv eller av vad livet i Jesu efterföljd innebär.

I söndags firades trettondagen, den dag då vi av tradition firar att de vise männen kom till Jesusbarnet med gåvor. De hade följt en stjärna på himlen som berättade om att en kung hade fötts i Juda land. En särskild kung som de ville hylla. Men de hittade inte det lilla kungabarnet i palatset i Jerusalem utan hos enkla människor, en snickarfamilj i Betlehem. Och där växte det lilla kungabarnet upp och blev allt större. Det var antagligen ingen mer än den lilla familjen själva som visste något om allt det märkliga som hade hänt i samband med Jesu födelse, med änglabesöken, hedrar och vise män.

Efter berättelsen om Jesu födelse och händelserna därikring är evangelierna i stort sett tysta fram till den händelse om är temat för denna dag – Jesu dop.

Det verkar som om Jesus levde ett helt vanligt liv under resten av uppväxten. Han var till templet en gång i 12-års åldern. Men annars – vardagsliv. Kanske hjälpte han Maria med tvätten, eller Josef som timmeman och snickare.

Det är ganska fascinerande att tänka sig att Jesus kanske hade ett sånt där alldeles vanligt vardagligt vardagsliv som du och jag har. Hade det varit idag hade Jesus kanske skottat snö, stått i kö på Ica eller Konsum, sett dammråttorna växa under sängen kanske hade han också avslutat arbetsveckan med att bänka sig framför ”På spåret” på TV?

Så när vi möter Jesus som vuxen i dagens evangelium är det långt ifrån någon kändis vi möter. Nej, vi möter en enkel snickarson som just ska påbörja sitt livs uppdrag, när han kommer till den vildvuxne profeten Johannes där vid Jordans strand.

Så varför kommer Jesus till Johannes?

Vi ska titta på dagens evangelium och se vad som träder fram..

Dagens text börjar med förväntan

”Folket var fyllt av förväntan” De hade sökt sig ut i öknen. De hade verkligen gjort uppoffringar för att komma till Jordanflodens strand och höra Johannes undervisning och döpas av honom.

Man förväntade sig något stort. Man förväntade sig att Johannes skulle vara messias. D.v.s. den person som Gud hade lovat att skicka till sitt folk för att befria dem… Den som skulle vara den nye kungen och översteprästen. Man hade en oerhört stark och positiv förväntan på Johannes.

Förväntan gällde inte bara Johannes. På Jesu tid var förväntan på att messias skulle komma stor. Man upplevde att Gud var tyst. Det började vara länge sedan profeter hade kommit och talat ord från Gud (flera hundra år), och ute i samhället var man under ockupation. Den som var jude och inte romersk medborgare hade inte samma rättigheter som den som hade medborgaskapet, och de allra flesta hade det inte. Det fanns alltså en stark grogrund för en längtan efter en befriare, efter att Gud skulle göra sig hörd igen, efter ett annat liv. Och det fanns många karismatiska ledare som av sina anhängare betraktades som messias, befriaren. En del trodde kanske det själva också, andra förnekade det.

Johannes tillhörde den senare kategorin. Johannes förnekar att han är messias. Hans anhängera får sina förhoppningar grusade. Johannes styr istället förväntningarna i en annan riktning. Johannes menade att han bara förberedde för den som skulle komma efter honom, och den som skulle komma han skulle verkligen vara messias.

Johannes döpte människorna med vatten för att de skulle omvända sig till Gud. Men menade att messias skulle döpa med helig ande och eld.

Så kommer då Jesus till Johannes vid Jordan. Vi är så vana att det är något särskilt med Jesus, så det kan nästan vara svårt att föreställa sig att Jesus antagligen inte alls uppfattades som någon särskild när han kom dit. En enkel man.

Men Johannes tycks ändå reagera. I Matteusevangeliet får vi veta att Johannes säger till Jesus: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.” (Matt. 3:14)

Johannes behöver Jesu dop, det som skulle ske i helig ande och eld. Men Jesus behöver inte döpas av Johannes. Ändå kommer han till honom. Och han insisterar på att bli döpt.

Varför protesterar Johannes? Och varför envisas Jesus med att bli döpt?

Om nu Jesus ville framstå som messias, befriaren, är det då så klokt att döpas av en potentiell konkurrent? Johannes hade förvisso inga messiasambitioner, men många betraktade ju honom ändå som den utlovade messias. Och Jesus underordnar ju sig i och med dopet Johannes?

Var det så smart?

Eller är det så att den verklige messias inte har något behov av att framstå som stor och mäktig. Att hans storhet inte ligger i att bli beundrad av alla, utan att vara sänd av Gud Fadern. Att han inte ser Johannes som en konkurrent utan som en kompanjon?

Jag tror att det är just så det är.

! Johannes dop var ett omvändelsedop, från synden till Gud. Och när Jesus döps av Johannes så går Jesus in i synden. Inte för sin egen skull. Jesus tillhörde ju redan Gud helt och fullt. Men han gjorde det för världens skull.

”Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden.” (2 kor.5:21)

Jesus går in i dopet, inte för sin egen skull, men för alla de människors skull som skulle komma att tro på honom. Det är som om vi redan här, just i inledningen till Jesu verksamhet, ser korset.

Dopet är just en gammal bild för att dö och uppstå. Att helt dränkas i vattnet, och så uppstå igen till ett nytt liv. Det gällde olika sorters dop på Jesu tid och det gäller kristna dop i vår tid. Ofta kallas ju de bassänger där vuxna döps för just dopgravar. I Jesu dop finns en förutsägelse om den verkliga död och den verkliga uppståndelse som senare ska bli verklighet i Jesus.

Så hänger Jesu dop och hans död på korset samman. Dopet och korset bildar ramen kring den bild som är Jesu verksamhet.

Jesus började sitt liv i ett fattigt, enkelt stall. Och han fortsätter det så. I det lilla. Men precis som Guds härlighet inte kunde döljas i julnatten, så änglarna kom med sin jubelsång till herdarna, så kan inte heller himlen vara tyst när Jesus döps och nu börjar sin vandring mot korset.

Vi får veta att när Jesus stod och bad öppnade sig himlen, och den heliga anden kom ner över honom i form av en duva. Och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” (Luk.3:22)

Gud, som före Jesu födelse varit tyst i flera hundra år, låter nu alla församlade höra från himlen: ”Du är min utvalde”.

Det är inget tvivel om vem Jesus är. Fadern själv vittnar om det. Det är han som är Guds utvalde, messias, Guds son. Och det är därför han kommer till Johannes vid Jordan. För att gå in i det uppdrag han haft sedan världens skapelse – att i vårat ställe gå upp till Jerusalem för att bli plågad, korsfäst och dödad för att uppstå på den tredje dagen.
Ängelns budskap till kvinnorna som kommit till Jesu grav var: ”Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg” (Matt 28:6)

Bland alla messiasgestalter i Jesu samtid med anspråk på sanningen visade sig att det bara var Jesus som höll måttet. Alla de andra avrättades, och med dem den rörelse som de skapat.

I Apostlagärningarna kan vi läsa att medlemmarna i Judarnas råd resonerade just på detta vis kring Jesu lärjungar. Man räknade upp ett antal karismatiska ledare och sade:

”Efter honom… kom Judas från Galileen och lyckades dra med sig många människor. Men också han miste livet, och hela skaran som hade följt honom skingrades. Därför säger jag er nu: lämna de här männen i fred och låt dem gå. Om detta är människors påfund och verk försvinner det av sig självt.
Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem. Det kan visa sig att ni kämpar mot Gud själv.” (Apg. 5:37-39)

Den rörelse som Jesus skapat kunde ingen krossa, för den kom från Gud själv. Och den rörelsen, den som lever av Jesu liv, i tron på hans död och uppståndelse, är fortfarande från Gud själv. Och Gud vittnar fortfarande, precis som vid dopet i Jordan, om att det är sant. Om vi läser i 1:a Johannesbrevet som är en annan av texterna som hör till den här söndagen så kan vi läsa följande:

”Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus. Inte bara med vattnet utan med både vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, ty Anden är sanningen. Det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga.

Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son. Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet”.

(1 Joh.5:6-8, 11-12)

Gud vittnar alltså om Jesus på tre sätt,.

Gud vittnar om Jesus genom Anden, vattnet och blodet.

– Vattnet. Det är dopets vatten. Dopets vatten som gör oss till Guds barn, en del av Guds familj. Vattnet som låter oss dö och uppstå med Jesus från synden till ett rikare och sannare liv med Gud.

– Blodet, som rann på korset: Det är nattvarden, den måltid där Jesus säger: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er.” (Luk.22:20) Den måltid då Jesus Kristus blir ett med vår kropp.

– Anden: Vår tröstare och hjälpare. Anden som hjälper oss att tro. Utan vilken vi inte kan tro. Anden ger mig förvissningen om att Jesus är mitt liv och att jag får tillhöra honom.

Det är Guds vittnesbörd om hans son. Vi får tro det, vi får smaka det och känna det mot vår hud.

Jag vill avsluta med slutraden i dagens episteltext:

”Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son. Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet”. Och det fortsätter: ”Detta skriver jag till er som tror på Guds sons namn, för att ni skall veta att ni har evigt liv.”

(1 Joh.5)