Livet Gud och allting

Predikan i Sankt Olovs kyrka söndagen 14 juni 2009
Predikotema: Dopet
Huvudsaklig text: Hesekiel 36:25-28
Övriga texter: Rom. 6:3-11; Joh. 3:1-8
Tema: Vårt dop
Firningsdag: Första söndagen efter trefaldighet

Inledning
Minns du något ifrån din mammas mage? Under den tiden du växte ifrån en sammansmält cell vidare till att dela dig två celler, fyra, åtta, sexton, trettiotvå osv. tills du började även utseendemässigt formas som en bild av din mor och din far, fast i litet format.
Inte många av oss gör det, det dröjer ofta fler år innan vi får minnen som sitter kvar i medvetandet. Ofta är det dramatiska eller omvälvande saker som fastnar, men trots det väldigt sällan dopet (om vi är döpta som barn) trots att det är något både stort och dramatiskt.
Inte heller den lärde Nikodemos som söker upp Jesus på natten för att få prata om Gud förstår. Han förstår inte detta med dopet ens när Jesus förklarar. ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?” frågar Nikodemos.
Denna predikan har dessa två spår som vi ser här i mötet mellan Nikodemos och Jesus, dels att vi själva fästa ögonen, kanske återigen, på dopets gåvor, vad det innebär att ”jag är döpt i Jesu namn”, som vi sjöng, och att ingen tillflykt, ingenting är som detta. Och dels har predikan spåret att göra såsom Jesus gör med Nikodemos – att förklara, att berätta för andra.

Vi och andra
I kyrkan kan vi aldrig koncentrera oss på oss själva enbart utan det Gud har gjort för oss och med oss det måste få konsekvenser för andra.

Andens maningar, särskilt gällande dopet
Hela trefaldighetstiden, nu är det den första söndagen efter trefaldighet, alltså ända in i november, hela trefaldighetstiden är fokus olika aspekter av vad Anden, som intimt hör ihop med dopet, manar oss till gentemot våra medmänniskor.
Idag och när det gäller dopet så handlar det kanske främst om vilka i din närhet som går runt och bär på ett stort paket, en gåva, ifrån Gud, utan att öppna det.
Vi kan ju aldrig exakt veta, endast Gud känner de som tillhör honom, men vilka i din omgivning är du osäker på om de har tagit emot gåvorna; som till exempel den Helige Ande, syndernas förlåtelse och det eviga livet?

Eller annorlunda uttryckt: Vilka personer i din närhet, i din trappuppgång eller ditt villaområde, tycks det som att du kommer att sakna i himlen en gång? Vårt ansvar är att hjälpa oss själva och alla runtomkring att öppna gåvan ifrån Gud!

Komplext tala om dopet, gåva och ansvar, lag och evangelium
Detta med dopet är en stor fråga, den är komplex, den ger lätt både frid och ro och ställer krav.
Jag ska försöka balansera mellan dessa storheter, men kanske misslyckas jag i någons tycke så att kraven blir större än nåden? Vänligen bortse då ifrån detta och minns att dopet är en Guds gåva och att Gud är en älskande och räddande Gud.

Hesekieltexten
De olika texterna, likväl som psalmerna, ger oss belysning på dopets storhet utifrån olika perspektiv.
Hesekiel växlar mellan hoppfullt och glatt, och svåra och tunga.
Han pratar om avgudabilder och stenhjärtan.

•    Avgud – Något som vi litar på istället för Gud. Det som styr oss, dig och mig, istället för Gud. Det låter ju dumt att lita på något annat än den som är godheten och kärleken, men nu ofta gör vi det.
–    Vi kan fundera på vad vi gör inför att något stort ska hända eller vi ska göra något ovant. Frågar vi då först Gud, genom Bibel och bön, eller gör vi på något annat sätt?
–    Vad är det som gör att vi oroar oss för framtiden? Är det för att vi tror att Gud har övergivit oss, eller är det av andra orsaker?
Även om de orsakerna är/kan vara viktiga så tycks de ofta viktigare än Gud, den Gud som vi efter predikan ska bekänna, i trosbekännelsen, som ”allsmäktig”, dvs. den som förmår allt, även i den situation som vi står i nu.
–    Vad ger oss framtidstro, en känsla av säkerhet och trygghet? Är det förvissningen om att jag är ett Guds barn, att Gud älskar mig och löftet som Jesus ger den som döps: ”Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”?
Eller är det i något förvisso bra, men som kanske blivit viktigare än Gud som tryggheten ligger? Alltså i något mindre än den allsmäktiges händer?

Stenhjärta
Saker som genom historien fungerat som sådana här avgudar, och som kanske fortfarande är aktuella, är: pengar, makt, anseende, sex, relationer som gör mig viktig etc. (eller strävan efter dessa).
Här berörs vårt stenhjärta som Hesekiel pratar om, det i oss som vill att det främst ska gå mycket bra för mig, och i bästa fall så kan jag acceptera om det går ok för någon annan.

Stenhjärtat frågar: ”Varför ska jag, när världen ändå ser ut så här/när det ändå är så här?”
Stenhjärtat intresserar sig för: Mig, min, mitt, jag, ta hit, vad tjänar jag på det? Etc. etc.
Vi talar inte så ofta om att ha stenhjärta för något, men det händer att vi pratar om att ha hjärta för något.
Ex. Någon som umgås med barn, som verkligen visar att den tycker om detta, som leker med barnet, pratar med, lyssnar, visar glädje, ömhet, tröstar, bär, kramar.
Att ha stenhjärta blir väl då att göra motsatsen till glädje, ömhet, närhet, tröst etc.

Gud vill varken vårt stenhjärta eller våra avgudar
Gud är inte nöjd med varken vårt stenhjärta eller våra avgudar, han lider med oss på grund av de negativa konsekvenser som dessa orsakar oss och andra, hela världen.
Vi hörde det i beredelsen:
”Gud vill att vi ska leva i gemenskap med honom. Därför har han sänt sin Son, Jesus Kristus, för att rädda oss från det onda.”

I Hesekieltexten läser vi att Gud vill ge oss ett nytt hjärta, en ny ande. Bort med stenhjärtat och istället ett av kött, (ett som pulserar, likt ett älskande, levande hjärta). Vi ska bli fyllda med Guds egen Ande.

Anden i dopet
I dopet får vi den helige Ande, vi ber över dopkandidaten:
”Livets Gud, uppfyll NN med din helige Ande och hjälp honom/henne att dag för dag leva i sitt dop.”

Anden kallas också Hjälparen, Anden är vår tröstare och vårt vittne.
•    Hjälparen – Vi läste i texten från Romarbrevet att vi dött och begravts med Kristus genom dopet för att vi ska leva ett nytt liv, ett liv efter kärleken. Vi läste i texten från Hesekiel att vi ska få lagen i våra hjärtan, ”kärleken är lagen i dess fullhet” (Rom. 13:10).
–    Genom Anden får vi alltså en vägvisare i oss som till kärleksgärningar, alltså till hur vi lever ett gott liv.
–    Men den Helige Ande är inte en overksam vägvisare som står där tyst och pekar, som en vägskylt eller karta, nej Anden låter samma oerhörda kraft verka i oss som i Jesu uppståndelse (Ef. 1:18-20), den kraft genom Gud förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka (Ef. 3:20).
Kanske märker vi inte denna möjlighet, men vad finns det egentligen för skäl till att vi inte, var och en och som församling, skulle be Gud att använda oss i kärlekens tjänst med all sin kraft?
•    Tröstaren – Anden är vår tröstare när vi själva upplever att vi inte lever i kärlek, när vi möter vår egen synd, vår bortvändhet ifrån Gud och godheten och blir nedtyngda av detta.
–    Anden tröstar oss också då världens ondska, andra människors handlingar, eller det bräckliga i vår värld drabbar oss. Också då finns Anden i vårt hjärta och vill ge oss tröst och ro.
•    Anden vittnar, berättar – Om vad vi genom dopet har, hur vårt liv nu är och bör vara, hur vår relation till Gud nu är oavsett hur bra det går att leva efter kärleken.
–    Vi ska tillsammans predika om detta genom att sjunga de två avslutande verserna i psalmen 69.

Psalm 69:3-4 ”När jag frestas vill jag svara”

Anden vittnar
Anden vittnar för oss, om något annat, när avgudar och vårt stenhjärta vill dra oss bort ifrån Gud. Anden vittnar då om var det eviga livet finns, hos Gud. Redan här och nu kan vi leva i gemenskap med Gud, och så fortsätter det också efter döden.

Tro och dop
Skriften undervisar på några ställen om dopet och kanske vill någon säga att detta som vi hört nu det är väl gott, men inte handlar det bara om dopet?  Många är döpta, men har ändå ännu inte öppnat sitt paket, sin gåva ifrån Gud.
Exempelvis har vi Jesu ord i Markusevangliets sista kapitel:
”Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd” (Mark. 16:16)

Så är det, tro och dop hör ihop. Innan våra dop i Svenska kyrkan läser vi trosbekännelsen, i konfirmationsgudstjänsten, då vi bekräftar vårt dop, läses den också.
Från början var den just en dopbekännelse, eller kanske till och med frågor som kandidaten skulle svara på innan dopet, den var inte främst kopplad till predikan som nu.

Även Martin Luther, den person som är upphov till vår  kristendomsinriktning, alltså vår tro, bekännelse och lära i Svenska kyrkan, talar om tro och dop i sin lilla katekes.
Alla våra psalmböcker är utrustade med en sådan och är en sammanfattning av några viktiga huvudstycken i den kristna tron.

Till exempel om nyttan av dopet:

Vilken nytta medför dopet?
Dopet ger oss syndernas förlåtelse, räddar oss från döden och djävulen och ger evig salighet (ung. lycklig eller välsignad) åt alla dem som tror på Guds ord och löften.

Hur kan vatten åstadkomma en så kraftig verkan?
Vatten åstadkommer det förvisso inte utan Guds ord, som är förbundet med vattnet, samt tron, som förtröstar (litar) på det med vattnet förenade ordet; ty utan Guds ord är det bara vatten och inget dop…

Öppna presenten
Så är det, vi måste öppna vår gåva.
Det som lyfter av locket och gör att vi kommer åt innehållet är just vår tro.
Vi litar på att Jesus har dött och uppstått och att det är allt som behövs.

Genom historien har det funnits många lärare av vad och hur denna tro är, det som nog med säkerhet kan sägas är att det handlar om relationen till Jesus.

Det tycks inte i Bibeln som att ”tro” är att exakt anamma det som en gång Martin Luther föreskrev, eller det som dagens ärkebiskop Anders Wejeryd tycker eller att ”tro” ska vara exakt det som jag, Martin Walldén, tänker.
Tro tycks ha mer med Gud och personen.

Det tycks handla om ifall du vill leva i ditt dop, om du vill ta del av Guds alla gåvor i dopet.

Vill du det, ja då kommer Gud springande mot dig och säger: ”välkommen, vad roligt, jag har längtat så efter dig!”
Amen.