Livet Gud och allting

Predikan i Alhems kyrka söndagen 1/2 2009.
Predikotext: Mark. 4:35-41
Övriga texter: Job 38:1-11; 2 Kor. 1:8-11
Tema: Jesus är vårt hopp
Söndag: Fjärde efter trettondedagen
Typ av gudstjänst: Söndagsgudstjänst
Musik: Psalm 69, psalm 6, psalm 256, psalm 716, psalm 712

Inledning
Många har hört den här texten om att Jesus lugnar havet många gånger, även om man inte har hört den så kan den tyckas rätt uppenbar eller självklar och förutsägbar.
När jag läste texten så kände jag att den var rätt så färdig, svårt att hitta en ny vinkel, eller något som överraskade. Det tyckte jag var lite jobbigt.

Men är inte det en ganska bra bild för hur kristen tro är? Den innehåller egentligen inget revolutionerande nytt varje söndag? Den ändrar sig inte i förhållande till rådande tycke och smak,
formerna för gudstjänster och orden i Bibeln och i böner osv. formas förstås om för att vara aktuella i varje ny tid,
men det är ju främst för att vara begripliga i varje ny tid och för nya människor.

Innehållet står dock fast och oföränderligt.

Markus börjar sitt evangelium bara några kapitel tidigare med orden ”Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son” och så är det varje söndag, varje gång vi läser i vår Bibel och varje gång som vi umgås i bön med Gud.
Ständigt är det denne Jesus och glädjebudskapet om hans död och uppståndelse, ett budskap om att denna död och uppståndelse försonar och förenar oss människor med Gud och som ger oss möjlighet att ha en god relation till vår Gud redan nu och här och på andra sidan döden.
Ständigt är det detta som är huvudsaken.

Så då gör det inte så mycket om det inte är så nytt och oväntat denna söndag, snarare borde det vara ett gott tecken.
Vi har börjat i säkra och tillförlitliga ämnen som fastheten i Gud genom vårt dop, lovsången till den treenige Guden, och hoppet och tryggheten och vårt hem hos Gud i de psalmer vi sjungit.

Låt oss se på texten och börja med att konstatera att dagens tema ”Jesus är vårt hopp”, fångar textens sentens mycket väl.

Samma dag
Vad är det för dag? Jo lärjungarna hade just blivit formerade som ”de tolv”, dvs. Jesus hade fler som följde honom, men han valde tolv som följde honom dag och natt och som blev ryggraden i vad som nu är den kristna kyrkan.
Så här i början var de dock mest förundrade, tycks det.
De hade varit med om åtminstone ett gigantiskt massmöte där Jesus undervisade från en båt för att inte bli utträngd av folkmassorna.
De hade fått en stor dos undervisning genom liknelser.
De hade varit med när sjuka blivit helade/botade och när demoner hade drivits ut ur människor.
Stora och lite omtumlande, men borde ju visat lite på vem Jesus var?

Undervisningen de fått hade passat in på de stora upplevelser de varit med om.
Jesus talar mycket i de kapitel som föregår vår text om att hålla sig till Gud, t o m varnar för att inte göra det.
Han talar mycket om vad Guds rike är, och använder olika bilder för att förklara det.
Men kanske är det så att det bara blev teori, trots upplevelserna av Guds ingripanden i helanden, utdrivning av demoner etc?
Kanske blir det bara teori, för lärjungarna och för oss?
Det är lätt att tron blir teori, ett försanthållande, ”Vi tror på…” säger vi i trosbekännelsen, men det är lätt att det blir just så, säger.

Det handlar inte om det, texten är oerhört konkret.
De är i en riktig båt, de är riktiga fiskare, de har varit med i riktiga stormar, på riktigt vatten.

De hade upplevt riktiga helanden, riktiga ingripanden av Gud.
De blev riktigt blöta, de blev riktigt rädda.
Det här är ingen fin bildlig text, bara, det här kan ha varit en nära-döden-upplevelse, för lärjungarna.

Och Jesus sover, jag har alltid undrat hur han kunde det, stänkte det inte vatten på honom? Guppade inte hans kudde/dyna för mycket? Gungade inte båten och framförallt skrek inte lärjungarna?
Nå, är man allsmäktig/har all makt så kan man kanske sova under vilka omständigheter som helst?

Vad visste lärjungarna?
Vad vet vi?
Vi vet slutet och början på fortsättningen, att Jesus inte bara brydde sig om lärjungarna just nu och här, utan att han ville att alla människor skulle kunna ha den här nära relationen till honom som lärjungarna hade under de tre år som de levde med Jesus, därför dog han på korset och uppstod.
Vi vet mer om Jesu undervisning, om guds rike och annat.
Vi vet mer om under, eller vi borde veta mer om under och tecken. Vi har två tusen år mer av Guds ingripanden, men istället tror vi ofta att det där hände på Bibelns tid, inte nu.
”Fel” säger jag, men vårt omgivande samhälle vill gärna få oss att tro att Gud är ett hjärnspöke.
En av de sista saker som hände innan jag flyttade från Uppsala var en konferens i Stockholm, Katarina kyrka. På åtminstone två av kvällsgudstjänsterna blev ca. 30 personer helade (totalt 60st), mitt i Stockholm som sägs vara en av de mest avkristnade platserna på jorden.

Ok, vad innebär det för oss?
Jo, allt det här sammantaget, vad vi vet om Jesus, vad kyrkan erfarit av Gud under två tusen år gör att vi kan lita på Guds löften till oss och på Guds kärlek och omsorg om oss.

En viktig sak är förstås detta med relation, det handlar inte om att tro på en tes, eller fina ord, nej det handlar om att du är ett tempel för den helige Anden, som bor i dig. Gud själv bor i dig.

Vi behöver inte vara rädda, lika lite som lärjungarna egentligen behövde vara rädda.
När de väcker honom och säger: ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?”
Jesus säger till dem: ”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?”
Tro är inte främst, som jag sagt otaliga gånger, att tro på påståenden, utan handlar främst om vår relation med Jesus och vår tillit till honom.

Jag tänkte säga något som kanske kan låta anstötligt enkelt och enfaldigt, ja rent av naivt och inte alls som någon som studerat teologi på universitet i flera år.
Återigen relation, inte teori.

Det jag vill säga är:
Vi behöver inte vara rädda, för något.
Det kan storma omkring oss: i form av sjukdom, av ekonomi, av synder vi inte blir kvitt, det kan storma för att människor omkring oss blir arga, glada, ledsna, deprimerade, när vi eller andra tycks utom räddning osv.

Det är inget teoretiskt när Jesus, som det sista han gör (förutom att välsigna, det kommer vi ju också till så småningom i gudstjänsten) säger ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andens namn. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”
”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden… Jag är med er alla dagar till tidens slut.”
Det är ingen fin teori.

Vi bekänner i trosbekännelsen: ”Vi tror på Gud Fader allsmäktig…” – det betyder inte bara att Gud har all makt i största allmänhet, utan att Jesus (vår bror, vår vän är med oss, är med dig, är med mig)

Jag vet inte vad det betyder i ditt liv, kanske låter det för enkelt och enfaldigt så att du blir arg på prästen som sa det.
Jag vet inte vad det innebär för oss var och en, men Gud är med den för vilken ”Jesus är vårt hopp” alla dagar till tidens slut.

•    Våga stå på det löftet!
•    Den helige Ande bor i oss, vi är den helige Andes tempel, säger Bibeln.
–    Våga tro att Gud är just så nära som i din kropp.
•    Gud älskar dig!
–    Våga tro det!
•    Gud hör dig när du ber!
–    Våga tro det!
•    Gud har makt över allting!
–    Jesus är vårt hopp!

Amen