Kolloserbrevet 1:21-23

Predikan i St. Olovs kyrka. Midsommardagen 21/6 2008.
Koll. 1:21-23 och Mark. 6:30-44.

Vi är inne i en tid av mycket festligheter. Det har just varit studentfirande och skolavslutningar, här i kyrkan tror jag att det var fullt fem gånger om. Och igår var det midsommarafton, idag midsommardagen, och till veckan är det stadsfesten. Säkert fyllde några av oss år eller firade andra högtider också.

Min erfarenhet är att inför många sådan här fester så är det mycket att förbereda. Var ska festligheterna vara och vilka ska komma och kanske framförallt: Vad ska vi äta?
Samma sak undrar lärjungarna i texten: Vad ska vi och de äta?
Platsen var given, långt hemifrån och långt till närmsta affär, och vilka som skulle komma var också klart, de var redan där – från alla städer runt om kring och de var redan tidigare så många så att varken Jesus eller lärjungarna hade tid att äta.

Lärjungarna får inte riktigt den hjälp de hade förväntat sig av Jesus, han säger bara ”Ge dem något att äta, ni själva”.

Tänk om man kommer till en studentmottagning, eller skolavslutningsfest eller kanske rent av till stadsfesten, så får man i uppdrag: Ordna mat åt alla dessa människor, femtusen män. De flesta var gifta och kanske var de flesta hustrur där också. Det ger tiotusen. Ofta hade man ganska många barn, det var nog väldigt mycket folk där. Jag tror det skulle vara jobbigt att ordna med maten för alla dessa människor.
Det verkar som om lärjungarna också tyckte det.

Dessutom hade lärjungarna just varit ute på en ganska tuff vandring, de fick inte ta med sig något mer än en stav (så att de kunde gå långt), inget bröd, inget att bära något i och inga pengar. De skulle leva av det som Gud gav dem under vandringen.
Vi ser att de just kommit tillbaka i inledningen av texten, att de samlades kring Jesus och berättade vad de gjort och vad de undervisat. Och så säger Jesus att de ska följa med till en öde trakt så att de får vila sig lite.

Man kan säga att det inte riktigt blev så att de fick vila sig, istället fick de uppdraget att ordna så att några få bröd och ännu färre fiskar skulle räcka till flera tusen människor.
Om det hade varit ett studentfirande eller midsommarafton så hade den nog inte blivit så lyckad. Ingen mat och massor av hungriga människor och ingen som kan ge dem mat.
Jesus vet ju dock vad som behövs och han ser till så att människorna får både andlig mat genom vad han säger och fysisk mat genom att dela bröden och fiskarna.

Och där någonstans i Jesu om sorg om människorna så lämnar vi evangelietexten och bröden och fiskarna. Säkert kan mycket sägas om dem, men vi ska kika närmare på vad det var som lärjungarna hade varit ute och gjort och undervisat om när Jesus sände iväg dem. Det här som just har slutat när vår text börjar, det här som lärjungarna kom tillbaka ifrån.
Det står lite tidigare i Markusevangeliet att de var ute och ”predikade att alla skulle omvända sig och att de drev ut demoner och smörjde sjuka med olja så att de blev friska”.

Dagens episteltext, från Kolloserbrevet, ger en ganska god bild av vad de undervisade om.

Vi ska titta lite närmare på kolloserbrevstexten:
Den börjar med ”ni som förut stod utanför”.
Gud säger till oss ” bara för att du förut, eller nu, inte tillhör mig eller tror på mig så finns det ingen anledning att fortsätta med det”. Gud fortsätter, ”jag vet vem du är, jag vet att du inte alltid uppträder som du vill eller som jag vill eller som du tror att man måste uppträda för att vara en kristen”.

Så är det ju och det är jätteviktigt att vi minns: Vi är inte här för att tävla i snällhet eller för att visa upp en yta. Vi är här för att vi behöver Jesus.
Det innebär att vi inte behöver vara perfekta. Vi får vara dem vi är. Vi är älskade av Gud. Vi är välkomna. Mördaren är lika välkommen till Gud som det lilla barnet.

Gud älskar såklart inte allt vi gör. Lite senare i Kolloserbrevet talas det om vad detta ”fientliga sinnelag” som visade sig i ”onda gärningar” kan vara: ”otukt, orenhet, lidelser och onda lustar och själviskheten – detta avguderi”. Också ”vrede, häftighet, ondska, oförskämdhet och alla skändligheter som kommer ur er mun”, ”ljug inte för varandra”.

Kanske träffas vi inte av allt och kanske förstår vi inte allt vad som räknas upp, men jag tror vi förstår tillräckligt för att inse att vi, var och en, har lång väg att gå innan vi helt och fullt handlar i Guds kärlek så som Gud vill.
Vi ska dock inte glömma att Gud älskar oss, med alla våra goda gåvor och onda talanger.

Det finns alltså inga skäl att fortsätta att inte tro på Jesus, bara för att man nu inte gör det. Om vi fortsätter att läsa så kommer ytterliggare ett skäl till detta ”också er har han (alltså Gud) nu försonat med sig genom att Kristus led döden med sin jordiska kropp”.
Här i St. Olovs kyrka är det ganska lätt att se vad det talas om, mitt i kyrkan här framme hänger det ett rätt så stort kors.
Det är egentligen vad allt går ut på, inte stora kors hängandes i kyrkor, utan att Jesus Kristus har dött på korset, för alla människor, och att han har stått upp ifrån döden.

Vi läser om en konsekvens av Jesu död och uppståndelse i fortsättningen av texten: Att han ska låta oss ”träda fram inför sig, heliga och fläckfria och oförvitliga”.
Våra tankar kanske går till himlen där vi som tror på Jesus ska få vara oss själva helt och fullt. Där inga tårar, ingen sorg, ingen plåga och ingen död ska finnas, det kan vi läsa om i Bibelns sista bok – Uppenbarelseboken.
Himlen tycks bli hemskt trevlig: En tillvaro med glädje, en sådan där glädje som finns och känns i hela kroppen. Vi kommer att umgås med varandra i rena relationer – utan tävlan, lögn, misstänksamhet. Vi kommer att leva i en tillvaro av kärlek, glädje och godhet.

Men detta som vi läste att vi får ”träda fram inför honom”, det handlar inte bara om himlen. Redan nu får i komma inför Guds ansikte.
Ett sådant tillfälle är då vi firar nattvard, som vi snart ska göra. Jesus har lova att vara med, att vara närvarande, då vi gör det. Att komma med sin kropp in i oss i brödet och med sitt blod in i oss i vinet.
Om det kan mycket sägas och bland annat: Att genom att ta emot Jesus får vi bli barn till Gud, vuxna myndiga barn till Gud som är kärleken – inte vilken kärlek som helst, utan den kärlek som är helt och hållet ren och intresserad av vårt bästa och av oss, inte av sig och sitt.
Vi får bli barn till den Gud som har all makt i himlen och på jorden, och som om det inte vore nog också säger att ”när vi ber så ska vi tacka Gud och låta honom höra alla våra önskningar”.
Alla våra önskningar: Låt mamma slippa vara sjuk, Jesus jag vill ha en hund, Käre Gud ge mig en vän, Helige Ande gör min cykel blå.
Vi får inte bara vara barn, vi får en vän som är intresserade av hela oss.

Låt oss mer och mer söka honom och fördjupas i vår tro och vår tillit till honom så att vi mer och mer får del av allt det goda som han har lovat sina barn.

Amen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: