Martin fyller 40 år! Fira med mig!

I 40 år har jag varit på väg! Jag har mött många människor och jag skulle vilja fira med familj, släkt och vänner, med bekanta och intressanta, kort sagt med alla de människor jag trivts med mellan Treriksröset och Smygehuk (and beyound)!

Men året och firandet påverkas av Corona så ingen stor fest blir det.

Precis som när jag var liten vill jag fortfarande ha fordon, jag vill resa och jag längtar efter motorsport!

Men istället vill jag att vi tillsammans efter förmåga ger till dem som inget har; till dem som behöver mat, kläder och ett hem att bo i, sjukvård, rent vatten, vacciner, utbildning, hjälp till självhjälp, fred, helande och läkedom och sist men främst, det vi alla behöver; evangelium om Jesus Kristus!

Jag önskar en gåva till min födelsedagsinsamling (den delas hälften till EFS-mission och hälften till Barn I Alla Länder).

Bankgiro 900-9903 märk: ”Martin Walldén 40 år”
Swish 123 901 00 26 märk: ”Martin Walldén 40 år”

Välkommen på fest (fast sedan)!!! / Martin Walldén

Reformationsdagen 

Idag firar vi Reformationsdagen, och i år är det 500 år sedan reformationen inleddes med Martin Luthers kritiska teser om missförhållanden i kyrkan.

Från min resa till Wittenberg och inledningen av reformationsjubileet kommer dessa två bilder

Vad erbjuder reformationen oss idag? Spelar den någon roll? Mot eller för vad spikar vi upp våra teser idag? Vad bör vi spika upp teser för eller mot?

Jag tror att de tre bokstäverna N-Å-D är något som vi idag kan lyfta fram, ”var finner jag nåd?” En fråga ganska lik: ”Var finner jag en nådig Gud?”

För att våra bröder och systrar omkring oss måste vi själva omfatta den och också berätta om den! Några tankar om att förklara och försvara den kristna tron på luthersk grund, och med ett lutherskt bidrag kommer här, denna reformationsdag! Inspelat på årsdagen av Luthers födelsedag.

 

Hej världen! VI HAR ADOPTERAT! Hur gamla är de?

Vi har alltså blivit föräldrar till två småkillar, tvillingar. Ofta får vi frågan

Hur gamla är de?

och då svarar jag ofta lite dröjande eller svävande

Jaa, ungefär två och ett halvt

Varvid det ofta uppfattas ungefär i stil med

Ja, just det det vet de inte riktigt, de har inte så bra koll i andra länder.

Men anledningen till att jag kan svara lite svävande är vad som kommer med ett svar om en viss ålder.

Svarar jag att de är ett och ett halvt, eller för den delen två och ett halvt, så kommer många åsikter om vad de kan, ska kunna, ska göra eller hur vi ska bete oss gentemot dem. Ofta förstås kopplat till egna erfarenheter.

Men så enkelt är det inte med adopterade barn och ålder emellanåt, det kan komma an på så  mycket mer.

Är de födda för tidigt som våra små? Hur länge ska man då kompensera åldern? Hur och var har de tillbringat tiden innan man blev en familj/den familj man nu är? Hur påverkar det trygghet, förmåga etc?

 

2015-08-14-18-46-17

Hur gamla är ni egentligen?

Ofta tänker och funderar man nog än mer på adopterade barn och deras utveckling än på biologiska?! ”Är detta normalt?” är den stora frågan Beror det eller det på att hon eller han är adopterad? Våra små har till exempel kanske inte samma språk som deras storebror hade vid samma ålder, men de kanske klättrar, springer och hoppar mer ändå tänker man mer på vad som eventuellt saknas än vad som finns.

Våra tvillingar har flera saker som gör att språket har uppförsbacke: de har bytt språkmiljö, de är inte äldstabarn, de är tvillingar. Ett barn med välflytande språk ses ofta som äldre än vad de är, men gällande adopterade barn så är man som förälder ändå potentiellt orolig; tänk om detta bara är sådant ”ytflyt” (alltså att språket flyter fint, men förståelsen hos barnet är betydligt mindre).

Så hur gamla är våra små? Ja, vad säger man? Du kan få deras födelsedag, deras fådelsedag (dagen då vi blev en familj), men det beror på. Håller vi tillbaka dem för att öka deras trygghet eller släpper v taget snabbt för att de ska växa till som personer? Vem vet och vad är rätt?

En speciell balansgång är det i alla fall redan att vara människa, att vara förälder än mer kanske och kanske ännu mer att vara förälder till adopterade barn?

Frid på er alla!

Kan man fira den svenska nationaldagen?

Nationaldagsfirande kan tyckas enkelt:

Se till att solen skiner, ha en festlig inramning med musik, hissa flaggor, ha barnaktiviteter, uppmärksamma nya svenskar eller Sverige eller något, var på ett trevligt ställe, dröm lite tillsammans.

Men i verkligheten visade det sig vara svårare än väntat. På många håll och från många munnar kommer tankar om att vi kanske inte borde fira nationaldag utan istället inrikta oss på Midsommarafton?! Eller att det kanske är omodernt med nationaldag och nationalstat?!

Nationalstat kan verkligen vara en smula omodernt! Jag roade mig härförleden med att lyssna på nationalsånger från olika länder under tvättsortering och -upphängning. Det är svårt att avgöra vilken som är mest icke-politiskt-korrekta, ett urval presenteras här:

Then conquer we must, when our cause it is just,
And this be our motto: ”In God is our trust”.

Deutschland, Deutschland über alles,
Über alles in der Welt. (fast denna vers sjungs inte)

And like a torrent rush,
Rebellious Scots to crush,
God save the King. (likaså här sjungs inte denna och har väl egentligen inte ingått officiellt)

Marchons, marchons! Qu’un sang impur. Abreuve nos sillons! (March, march. Let impure blood. Water our furrows)

Så kanske är det omodernt, men jag vill ändå nämna några tankar om svenskhet, Sverige, nationen med mera. Mitt land, och ditt land, men framförallt vårt land!

Det jag framförallt vill säga är att vara svensk inte beror på om man är vikbolänning i 47:e led (alltså som kanske jag, härstammande från en del av hjärtlandet Sverige som aldrig varit någon annans territorie (vad vi vet)) eller om man blev svensk medborgare igår. Det är inte oviktigt med var man kommer ifrån eller var man är på väg, men Sverige är något mer, något stort. Sverige är något visst, insatt i ett visst historiskt sammanhang, ett sammanhang som är i ständig dialog med omgivningen och det är detta sammanhang jag vill skissa på, på mitt sätt!

För ibland gräver man fram argument för rasism och främlingsfientlighet ur historien, nästan så man gör sig en saga av historien, för endast dessa delar jag nu lyfter fram tycker jag gör det svårt att hävda att inflyttning inte kan ske. Och om inflyttning inte kan ske då är väl endast ursprungsbefolkningen i form av heletniska samer de enda som får bo i Sverige?

Nå det vi nu har, en stat som länge mått väldigt gott som täljde guld med kniv i årtionden efter andra världskriget (ja egentligen fram till börskraschen -89, förutom den allmänna världskonjunkturnedgången på 70-talet) höll farten mycket tack vara att det behov av arbetskraft som fanns täcktes av utifrån kommande människor.

Nationalismens i sin rasistiska och främlingsfientliga form tycks ha sin främsta dröm och   näringskälla i stormaktstiden, men hur hade det svenska stålet och de svenska kanonerna bitit om inte valloner och hade kommit tillsammans med bl. a. Louis de Geer?

Hur hade vi kunnat bli en egen stat om inte Gustav Erikssons dalkarlar hade fått hjälp utifrån?

Hur hade vi kunnat handla och tagit klivet in på den europeiska scenen utan tyska köpmän och andra därifrån så mycket låneord fortfarande skvallrar om inflytandet?

Vad hade vi varit utan all den kunskap som kom utifrån via utländska munkar och kloster?

Vi är ett folk, vi är ett land, men inte en etnisk grupp. Vi är samer, vikbolänningar, nordöstringar, finnar, tornedalningar, ja till och med stockholmare, vi är svenskar!

Så en (lite sen, och alkoholfri förstås) skål för Sverige!

Hon leve! Hurra! Gud välsigne oss alla!

 

Hej världen! VI HAR ADOPTERAT! ”Får jag hålla honom?” Anknytningsteori i praktiken

Många uppskattar våra två nya familjemedlemmar, vi också förstås. Många vill förstås hälsa och gulla, krama och gärna hålla. Men tyvärr, svaret på frågan

Får jag hålla honom?

är

Nej, tyvärr, kom tillbaka om ett år så får vi se.

Tråkigast är det kanske för far- och morföräldrar, att inte får vara riktigt så nära som man vill. Att trösta, att mata, vagga till sömns, att byta blöja – allt är uppgifter som bara föräldrar gör.

Men så tråkigt, varför?

Jo, av den enkla anledningen att vi ligger efter, vi ligger hela gossarnas tid i magen efter och hela deras tid ute i välden innan vi blev en familj med varandra. Man kan kortfattat säga att vi ägnar tiden åt att berätta för dem det som barn bör få veta; du har ett par föräldrar, vi är här för dig, vi är alltid här för dig, du kan vara glad, arg, charmig, irriterande, du kan vara vad som helst, men du är vårt barn och vi släpper inte taget om dig så du kan släppa taget och våga vara barn. Du kan våga tro att någon finns för dig, du kan knyta an till oss!

För det är ju detta det handlar om – anknytning

Det är detta att komma varandra nära, att öppna upp för varandra, nästan att ta varandra för givet, det är det som vi försöker kommunicera till våra nya små! Oavsett vad du bär med dig så är det så att vi är här för dig.

Barn är olika – Ibland måste man vakna på småtimmarna

Man talar om att barn kan vara signalsvaga och att barn kan vara signalstarka, de betyder att ett barn som sänder svaga/inga signaler måste man vara oerhört lyhörd för att det ska börja knyta an. Till exempel så får man skippa sina begär, om du hör ett litet gnyff mitt i natten (ett som du med ett biologiskt barn ofta släpper för att se om vederbörande kanske somnar om (allt för några minuter sömn till)) så går du dit, är med barnet och ser till att det förstår att det är lönt att signalera, för det finns en mottagare som bryr sig!

Ett signalstarkt, eller vad jag egentligen tänkte på här; ett utåtriktat barn kan upplevas charmig och kommunikativt, men detta kan vara en strategi för att klara sig i exempelvis en barnhemsmiljö, ett sätt att få uppmärksamhet. Det kan leda till gränslöshet som hindrar anknytning till ett par föräldrar. Här får man passa sig så man inte låter barnet allt för fort hoppa från famn till famn, här får man förvissa sig om att barnet vet vems famn som alltid finns, vem är min mamma och pappa?

Anknyting - banden som gör oss till familj

Anknyting – banden som gör oss till familj   Interiör från CSS-barnhem i Taipei

En lyckad anknytning

En lyckad anknytning är vad varje adoptivförälder drömmer om och våndas över, kanske kan det sägas vara när barnet omedelbart vänder sig till föräldern då det är ledset, trött, hungrigt etc?! När man förstår att barnet ser föräldern som det godas källa och det ondas besegrare!?

Förälderns anknytning

Ja, finns det anknytning för föräldrar? Jag tror det, lite som att man måste växa in i rollen oavsett hur man får barn. För de flesta föräldrar kommer nog någon slags känsla av ”Jag gör allt för dig!” oavsett hur man fått sitt barn, men det finns fortfarande de som exempelvis får förlossningsdepression eller av andra skäl inte alltid helt förmår att omedelbart ta barnet helt upp i hjärtat. Så kanske är det relevant att tänka lite kring hur man själv har det i sina känslor etc gentemot barnet oavsett hur vi fått dem?

Nya perspektiv 

Så har det blivit dags för nya perspektiv, idag börjar stora lilleman kyrkans barntimmar på Norrängskyrkan! Ett stort steg för en förälder, men ett litet steg för ett barn?!

Mot nya horisonter

Mot nya horisonter

Hej världen! VI HAR ADOPTERAT! Men hur säger man? Uppdaterad

– Hej! Hur är läget?

– Jo, tack! Bra! Vi har fått barn, tvillingar.

– Oj, tvillingar! Grattis! Hur går det då? Hur är det med Anna-Sara?

– Jo, det är nog bra, lite trött förstås. (Vadå med henne, jag då? Jag har väl rest lika långt, varit borta lika länge och är väl också uppe på nätterna?, vad menar h*n?)

Detta samtal har aldrig inträffat, däremot en hel del andra förstås som ofta sker när något nytt inträffat i ens liv, och särskilt när det gäller något som verkar beröra så många som att få barn! Alla samtal är dock inte lika roliga, särskilt inte när barnen kommit till en genom adoption.

Taiwan 1

Följande samtal har inträffat (dock vid tillfället uppblandat med kakor, kaffe, påtår och samtal om detta, men jag skippar dessa bitar (det var gott kaffe och goda kakor sammanfattningsvis).

– Vad är din relation till den här gossen (alltså en parvel på 12 månader sittandes i barnstol med mig bredvid med matarsked i högsta hugg, Anna-Sara vid ett intillstående bord och likaså tvillingen och deras storebror).

– Det är mitt barn

– Jaha, ni har adopterat? (och så en ursäkt för att vederbörande inte hängt med, vilket förstås inte någon måste göra)

– Så ni har ett eget barn och två adopterade?

– Nej, vi har tre egna barn!

– Har ni alltså fem barn? (Vederbörande ska ursäktas lite grann med att ibland kan det bli lite rörigt på övervåningen, men h*n skulle nog uppmärksammat under de tidigare åren om det redan funnits tre walldénbarn)

Nej, vi har inte fem barn, vi har inte heller ett eget och två adopterade, vi har tre barn, eller om nu det personliga pronomenet ska vara med, tre egna barn.

En annan fråga som jag fått efter att det nytillskott jag bar på armen beundrats var: ”Och hur är är det med er egen gosse?” Tja, en av dem har vi ju nyss pratat med och om och så har vi två till!

Vi har inte heller köpt några barn. Barn kostar dock pengar, rätt mycket, någonstans kring 1-1,5 miljoner kronor från födelse till 18-årsdagen. Mest kostar barn första året, 110 000 kr! En adoption är givetvis inte gratis, inte resa till ett land och inte vistelse där. Vi var drygt fem veckor i Taiwan, klart att det kostade pengar, å andra sidan var det första resan utanför Norden på egen bekostnad för oss (varken Mallorca, Thailand eller ens Turkiet har vi placerat pengar i).

De flesta samtal och tillrop kring våra två nya familjemedlemmar uppskattande och härliga! Tack för dem!

Kanske verkar detta svårt; att prata med överkänsliga nyblivna adoptionsföräldrar? Jag tror inte det dock, man behöver inte vara rädd för att fråga, inte vara rädd för att göra fel, har man redan tänkt den tanken så är man oftast rätt inkännande som person tror jag! Så fråga på!

Ett första födelsedagskalas – en nyordning i livet

Förberedelser inför ettårskalas!

Förberedelser inför ettårskalas!

Idag firar vi våra två nya smås första födelsedag! En nyordning i deras liv och i hela familjens liv! De är dock inte lika medvetna om detta som storebror och vi som är deras föräldrar, de förstår nog inte riktigt innebörden i ballonger och tårta än!

En långsökt koppling, men dock en som jag gjorde när jag gick igenom mina predikningar och upptäckte att ett par som innehåller världens största nyordning inte var upplagda på bloggen, något som nu åtgärdas!

Den störsa nyordningen, det största som hänt, det är givetvis Jesus, Gud själv, hans död och framförallt hans uppståndelse och vad den betyder för alla människor! Vi har genom detta möjlighet att få leva tillsammans med Gud i all evighet! Tillsammans med den som har all makt i himlen och på jorden, den som är rättfärdigheten, kärleken, godheten, värmen, gemenskapen, ljuset!

Predikan på påskdagen 2014 i Lycksele kyrka – några tankar om Jesu uppståndelse och dess historiska förankring!

Predikan på andra söndagen i påsktiden – några tankar utifrån folkm ordet i Rwanda och utifrån Titanics förlisning

Drömmen om Elin sopbilen eller hur man eller hur man förstör Für Elise – underbara Taiwan

På besök i det vackra Taiwan hamnade vi uppe i bergen ovanför Taipei. Det blev en mat- och teupplevelse med vackra vyer var vi än vände huvudet, allt inom tunnelbaneavstånd.

Café vid Maokong

Café vid Maokong

Utsikt från Maokong mot Taipei City

Utsikt från Maokong mot Taipei City

Taiwan är ett härligt land som till stora delar är mer välorganiserat och disiplinerat än Storbrittanien, men som ändå i andra delar så väsentligt aviker från mina svenska ögon och vanor att det är fantastiskt hur många kulturkrockar helt vanliga saker kan innebära.

Att få se en sopbil kan till exempel innebära att en dos klassisk musik misshandlas i realtid i dina öron. Lilleman (numera storeman) hävdar att sopbilen spelar ”Drömmen om Elin”.

Det är svårt att göra sig förstådd och att förstå en ny kultur så tacksamheten för de som gått före är stor, tacksamhet gentemot de som tagit sig tid att svara på frågor, eller som oprovocerat rekomenderat något eller som till och med skrivit fina böcker om andra kulturer, i detta fall Taiwan.

Fil 2015-06-28 22 07 59

En trygg guidebok att hålla i handen!

Jag tänker ett steg till och tänker på alla de som gått före i att utforska sin omvärld, en del för hungerna efter profit och ägande, andra för spridandet av godhet och kärlek genom budskapet om Jesus Kristus, om hur Gud blev människa för din och min och alla människors skull. För att vi alla ska ha en möjlighet att bli räddade och få leva med Gud. De hade ofta, och har i dag ofta inte all kunskap, men de har kalellsen att nå just en speciell plats eller ett speciellt folk, precis som vi alla kristna har kallelsen att berätta det goda budskapet om räddningen hos Jesus just där vi befinner oss. Vi är inte kallade att vänta till ett ännu bättre tillfälle utan i de situationer vi är i vara en kristusdoft, ett salt, ett ljus, eller på vilket sätt nu Jesus bäst predikas i den stunden.

Sedan tänkte jag ännu ett steg på hur svårt det är att kommunicera när man inte har ett gemensamt språk, dagens matbeställning krävde till exempel 5 personer (för att få 25 dumplingar, rätt många per dumpling!). Jag tänkte på att en del tycker att Gud är för osynlig, för otydlig, men egentligen kommunicerade väl Jesus tydligt vem Gud är och vad han vill på ett sätt som nog går hem i alla kulturer?

Ingen har någonsin sett Gud. Den ende Sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss. (Johannesevangeliet kapitel 1, vers 18)

Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin Son som försoningsoffer för våra synder. (1 Johannesbrevet kapitel 4, vers 10)

Och att han verkligen kommit till jorden, verkligen levt, dött och uppstått det finns det goda skäl att tro på, två länkar som kan assistera i det tänkandet avslutar inlägget, men först en gatuvy som för mig fångar det pulserande Taipei en lugn söndag i juni. Notera organisationen med den springande gubben, myllret av bilar och skotrar om vart annat (dock väldigt lugnt som sagt på denna film), notera värmen, och förbudsskylten tvärs över gatan (de är bra på förbudsskyltar, och rätt bra på instruktioner)!

 

Om Jesu existens : CredoAkademins frågesida

Om Jesu uppståndelse : Föredrag av Stefan Gustavsson

Om tro och vetenskap : Proffesor John Lennox

 

 

 

 

Romernas nationaldag

Nationaldag utan tryggt och vänligt hem på jorden. Ett förhållande som gäller många människor, många folk, men idag vill jag särskilt tänka på och be för mina romska vänner, de flesta för mig tyvärr helt okända.

File:Flag of the Romani people.svg

”Käre Gud, förbarma dig! Över mina romska bröder och systrar och över oss alla, att kunna leva som bröder och systrar i en gemensam värld!”

%d bloggare gillar detta: