Att vara kristen i Sverige är hur odramatiskt som helst, vi riskerar inte att förses med svart huva och tvingas ned på knä på Medelhavets strand för att halshuggas, bara för att vi tror på Jesus Kristus. När jag gick i skolan kom det ut en bok om en skolskjutning i USA, den hette: Hon svarade ”ja” och finns nu som film. Förövaren hade frågat flickan som såg på mig från bokomslaget: ”Är du kristen?” och hon svarade: ”Ja”. Han sköt henne i huvudet.
Sådant behöver vi inte konfronteras med i Sverige. Tack gode Gud! Men ofta nog är det svårt att säga ”Jag är kristen”.
Det här är första delen i en bloggpostserie tänkt som stöd till alla oss som trivs med Jesus, med kyrkan vi är med i, som ändå skäms eller tvekar en smula när frågan vad vi tror på kommer, vi som gärna svarar att vi såg på skidor eller var på fotbollsmatch i helgen, fast höjdpunkten var ungdomskvällen eller gudstjänsten eller bönegrupper.
Bloggpostserien är skriven av en kille som heter Martin Walldén, en kille som ägnat hela barndomen åt att växa upp i kyrkan, som hade många av sina bästa vänner i kyrkan, som där upplevde en miljö som var varm och tillåtande och som fick honom att växa, men som då högstadieläraren frågade vilka som var kristna i klassen ändå inte våga räcka upp handen, bara mina två andra trosfränder vågade.
Jag tänkte så här i första inlägget i serien dela några tankar om vad det är vi ger oss in i då vi offentligt bekänner oss som kristna (alltså vid de tillfällen då vi inte kan slingra oss undan utan faktiskt måste medge att vi är kristna). Badvattnet i rubriken är vår samtid och dess kulturyttringar, grundfilosofi och åsiktsriktningar. Vi kan tänka oss en bassäng med vatten, den kan objektivt beskrivas ha en temperatur på X grader Celsius, men ändå kommer en person som just kommer upp ifrån en isvak att beskriva upplevelsen och temperaturen som mycket annorlunda jämfört med den som just kommer ut ifrån en bastu. Du och jag som kristna kommer från ett sammanhang, den som inte tror på Jesus kommer från ett annat. Vi möts på ett och samma ställe, men våra upplevelser och våra förutfattade meningar om vår tid och det vi samtalar om skiljer sig ändå åt väldigt ofta.
Vi lever i ett sammanhang som automatiskt klumpar ihop dumhet med kristen tro, som njuter av att säga att ”Jag tror på vetenskapen”, ett samhälle som tycks tro att detta är normen trots att det är ganska ovanligt i jämförelse med övriga länder i världen.
Du och jag har uppförsbacke, vi kommer från den goa värmen i bastun där tron ger oss mening och sammanhang, där vänner rycker om och stöttar varandra, där smarta filosofer skriver böcker och debatterar offentligt om den kristna trons sanning och koherens, om Bibelns trovärdighet och nyateismens tillkortakommanden, men så i den där basängen där vi just möter någon som upplever verklighetens badvatten helt annorlunda då flyger de goda argumenten bort, vi snubblar och tystnar. Denna första bloggpost kommer jag inte förse någon med något som helst material för att möta den andre som inte alls har så goda skäl som vi kanske lätt tror och den icketroende lätt tror, påhejad av omvärlden, jag kommer bara belysa att det är inte så konstigt att vi tystnar, allt tycks tala emot oss, men jag vill komma med en uppmuntran: VAR OCH EN AV OSS KAN SLIPPA STÅ UTAN SVAR!
Från ett håll kan det se ut som en oerhörd uppförsbacke, nästan omöjlig att ta sig uppför
Från ett annat håll är det en knappt märkbar liten sluttning
Kanske verkar det vara en oöverstiglig backe detta att kunna åtminstone lite grand försvara sin kristna tro, men jag tror att det handlar om att vår samtid får oss att tro att berget måste bestigas på icke-kristnas vis. Så är det inte, berget har många vägar upp och en del är lättare, men upp till toppen kommer man ändå!
Eller annorlunda uttryckt: Många invändningar mot kristen tro är inte så allvarliga eller svåra som vi och icke-troende tycks tro eller mena, men för att vi ska förstå att vi inte är ensamma om att uppleva att det blåser snålt när man kommer ut som kristen vill jag ge er tre nutida, offentliga exempel på personer som utan att ha gjort något dåligt, bara gjort det de skulle, ändå råkat i blåsväder på grund av att de är kristna.
Elisabeth Svantesson
När hon utsågs till arbetsmarknadsminister av regeringen Reinfeldt blev det mycket skriverier om hennes tidigare medlemskap i Livets ord och Ja till Livet. Man hade till och med en omröstning på Aftonbladets hemsida om det var ett problem att Svantesson tidigare varit med i Livets ord, vilket 72 % ansåg.
Alice Bah-Kuhnke
Hon fick ett veritabelt drev mot sig när hon skulle bli ny kulturminister. Hon sa i en intervju: ”Jag får aldrig så många hatbrev som när jag säger att jag är kristen. Är inte det intressant? Och då är jag ändå både svart och kvinna.”
Per Eriksson
Per Eriksson hamnade i blåsväder innan han ens hade tillträtt som rektor för Lunds universitet 2009. När det blev känt att Per Eriksson är praktiserande kristen – tidigare pingstvän, nu tillhörande Hyllie Parkkyrka, en frikyrka ansluten till Baptistkyrkan, blev det hetsig debatt. Lärare vid Naturvetenskapliga fakulteten hävdade att Erikssons frikyrkliga bakgrund stod i kontrast till Universitetets värderingar. Frågan nådde ända upp i riksdagen.
Tack för att du följt med så här långt! Nästa gång börjar vi vandra uppför motlutet genom att se på någon eller några invändningar som vi möter som kristna på fikarasten, på träningen eller när vi träffar andra människor som inte delar vår tro på annat sätt.
Nästa inlägg kommer på lördag!
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Filed under: apologetik, kristen tro och samhälle | Tagged: apologetik, kristen tro och samhälle | 3 Comments »
Den första motionen om rösträtt för kvinnor kom långt innan män hade rösträtt till riksdagen, men den (och många senare) avslogs. Den första med hänvisning till att kjolarna inte skulle få plats (nåja, det var i alla fall ett av argumenten).
Livet Gud och allting 