Livet Gud och allting

Denna rubriks innehåll är inte allt för ovanlig. Det kommer i den påbörjade bloggserien i apologetik (alltså att försvara den kristna tron) att komma mer om tro och vetenskap, men jag vill redan nu ge ett litet bidrag i form av några sidor ur John Lennox bok Guds dödgrävare där han tar upp vetenskapen och tron och just i detta tycke om Galileo och hans påstådda kamp mot kyrkan.

För den som vill läsa bloggserien återfinns den här:

Del 1 om att vara kristen i sin vardag

Del 2  en slags grundkurs om Bibelns trovärdighet

Konfliktmyter: Galilei och den romersk-katolska kyrkan

Urdrag ur John Lennox Guds dödgrävare sid. 30-34. Översättning: Mats Wall

Från: CredoAkademin

Att vi [i denna bok] så tydligt skiljer skapelselärans påverkan från annan religiös (inklusive kyrkopolitisk) påverkan på vetenskapens uppkomst beror huvudsakligen på att vi därigenom bättre kan förstå två av de paradigmatiska berättelser som ofta används för att vidmakthålla den allmänt utbredda uppfattningen att vetenskapen ständigt legat i krig med religionen – en föreställning som ofta brukar benämnas ”konflikttesen”. Dessa berättelser handlar om två av historiens mest omtalade konfrontationer: den första var alltså den mellan Galileo Galilei och den romersk-katolska kyrkan, den andra var debatten mellan T H Huxley och Samuel Wilberforce om Charles Darwins berömda bok Om arternas uppkomst. Vid en närmare granskning visar sig dessa berättelser inte alls stödja konflikttesen, en slutsats som säkert kommer som en överraskning för många. Likväl är det en slutsats som har historien på sin sida.

Först och främst kan vi konstatera att Galilei faktiskt ingår i vår lista över gudstroende vetenskapsmän. Han var varken agnostiker eller ateist – bara oense med dåtidens teism. I sin lysande biografi Galileo’s Daughter avlivar den amerikanska författarinnan och vetenskapsjournalisten Dava Sobel effektivt myten om Galilei som ”en avfälling som skrattade åt Bibeln”. Det visar sig att Galilei fullt och fast trodde på Gud och Bibeln och gjorde så i hela sitt liv. Han menade att ”naturlagarna är skrivna av Guds hand på matematikens språk” och att ”människans medvetande är Guds verk och därtill ett av de allra främsta”.

Vidare fick Galilei en hel del stöd från religiösa intellektuella – åtminstone till en början. Astronomerna vid den mäktiga jesuitiska utbildningsanstalten Collegio Romano stödde från början hans astronomiska arbete och hyllade honom för det. Han mötte emellertid häftigt motstånd från sekulära filosofer, vilka upprördes över hans kritik mot Aristoteles.

Detta kunde inte annat än skapa gnissel. Dock till en början, märk väl, inte med kyrkan. Så uppfattade i alla fall Galilei saken. I sitt berömda brev till storhertiginnan Christina (1615) säger han att universitetsprofessorerna gjorde så hårt motstånd mot honom att de sökte förmå kyrkans ämbetsmän att fördöma honom. Vad det egentligen handlade om för professorernas del var naturligtvis att Galileis vetenskapliga resonemang hotade den allt genomsyrande aristotelismen inom akademin.

I den framväxande moderna vetenskapens anda ville Galilei fast Guds dödgrävare ställa teorier om universum på grund av bevisning och inte på resonemang där man åberopade på förhand bestämda postulat och framför allt Aristoteles auktoritet. Därför beskådade han universum genom sitt teleskop. Vad han upptäckte slog hål på några av Aristoteles viktigaste astronomiska spekulationer. Till exempel upptäckte Galilei solfläckar, vilket svärtade ner Aristoteles ”fullkomliga sol”. År 1604 observerade han också en supernova, vilket ifrågasatte Aristoteles ”oföränderliga himlar”.

Aristotelismen var den rådande världsåskådningen. Den var inte bara det paradigm inom vilket vetenskapen måste bedrivas utan också en världsåskådning där sprickorna redan började rämna. Den protestantiska reformationen utmanade även den romerska maktpositionen, vilket gjorde att den religiösa tryggheten ur påvedömets perspektiv befann sig under växande hot. Följaktligen var detta en orolig tid. Den hårt ansatta romersk-katolska kyrkan, som i likhet med de flesta andra hade omfattat aristotelismen, upplevde att de inte kunde tillåta något ifrågasättande av Aristoteles. Ändå hade det börjat ryktas (särskilt bland jesuiterna) att själva Bibeln inte alltid gav stöd åt Aristoteles. Men dessa rykten var ännu inte starka nog att förhindra det mäktiga motstånd mot Galilei som så småningom skulle uppstå inom såväl akademin som den romersk-katolska kyrkan. Men orsaken till detta motstånd var trots allt inte bara intellektuellt och politiskt. Avund och – måste erkännas – Galileis egen brist på diplomati var också bidragande faktorer. Han irriterade dåtidens elit genom att publicera sina skrifter på italienska och inte som brukligt på latin. Syftet var att ge vanligt folk en känsla av intellektuell makt. Han gav sig hän åt vad som senare kom att kallas vetenskaplig folkbildning.

Galilei utvecklade också ett föga framsynt oskick att i skarpa ordalag fördöma dem som inte höll med honom. Han gjorde det heller inte lättare för sig då hans tidigare vän och välgörare, påve Urban VIII, yrkade på att Galilei i sitt verk Dialogo (’Dialog’, i senare upplagor kallad ’Dialog om de två världssystemen’) skulle infoga ett resonemang som påven själv hade utarbetat. Det gick ut på att eftersom Gud var allsmäktig kunde han skapa ett visst naturfenomen på många olika sätt, och därför var det förmätet av naturfilosoferna att påstå att man funnit den enda rätta lösningen. Galilei gjorde påven pliktskyldigast till viljes men gjorde det genom att lägga hans resonemang i munnen på en enfaldig figur som han kallade för Simplicio (ung. ’pellejöns’). Det skulle nog i moderna ordalag kunna betraktas som ett klassiskt självmål.

Det finns naturligtvis ingen ursäkt för att den romersk-katolska kyrkan använde sig av inkvisitionens makt för att tysta Galilei, inte heller att det tog flera hundra år för kyrkan att återupprätta honom. Det bör emellertid nämnas att Galilei – återigen tvärtemot den allmänna föreställningen – aldrig utsattes för tortyr. Hans efterföljande ”husarrest” tillbringades mestadels i lyxiga, privata slott som ägdes av hans vänner.

Det finns flera viktiga lärdomar att dra av historien om Galilei. Först en lärdom för dem som är benägna att ta bibelordet på allvar. Det är svårt att föreställa sig någon som nuförtiden tror att jorden är universums medelpunkt och att planeterna och solen kretsar kring jorden. Det betyder att man ansluter sig till den heliocentriska, kopernikanska världsuppfattning som Galilei kämpade för. Likväl menar man inte att detta strider mot Bibeln, trots att nästan varenda en före Kopernikus i likhet med Aristoteles trodde att jorden var universums fysiska medelpunkt och följaktligen använde sig av en bokstavlig bibeltolkning för att stödja den tanken. Vad har hänt som gör att man nuförtiden ser det hela annorlunda? Jo, helt enkelt att man numera anlägger en mera sofistikerad, nyanserad syn på Bibeln. Man inser att när Bibeln till exempel säger att solen ”går upp” så talar den fenomenologiskt – det vill säga att den beskriver saken utifrån iakttagarens perspektiv och inte begär att man måste tro på någon viss sol och planetteori. Dagens vetenskapsmän gör precis likadant: de pratar också ibland om att solen går upp, men deras ord brukar fördenskull inte tolkas som att de är obskuranta aristotelianer.

Men den viktigaste lärdomen är att vi bör vara ödmjuka nog att skilja mellan vad Bibeln säger och vår tolkning av den. Bibeltexten skulle kunna vara mycket mera sofistikerad än vad vi tror. Därför löper vi också risk att använda bibeltexten för att stödja idéer som den aldrig var tänkt att förmedla. Så tänkte åtminstone Galilei, och historien har gett honom rätt.

Slutligen finns det en helt annan lärdom som man ofta bortser från, nämligen att det faktiskt var den bibeltroende Galilei som kom med en bättre vetenskaplig förståelse av världen. Detta skedde som vi har sett inte bara tvärt emot vissa kyrkliga ämbetsmäns obskurantism utan även (och framför allt) tvärt emot det motstånd (och den obskurantism) som dåtidens sekulära filosofer visade prov på. Dessa var i likhet med de kyrkliga ämbetsmännen hängivna anhängare till Aristoteles. Dagens filosofer och vetenskapsmän behöver sålunda visa ödmjukhet när de ställs inför fakta, även om dessa fakta skulle förmedlas av någon som är gudstroende. Avsaknad av gudstro garanterar inte vetenskaplig rättrogenhet, lika lite som gudstro gör det. Kritik av ett rådande vetenskapligt paradigm är precis som på Galileis tid förenat med risker, oavsett vem som framför kritiken. Således finner vi att ”Galilei-affären” egentligen inte alls bidrar till att bekräfta den förenklade bilden att det råder en konflikt mellan vetenskap och religion.

Filed under: apologetik | Tagged: apologetik, galileo galilei, kristen tro och samhälle, tro och vetenskap |