Idag är det söndag (om nu någon skulle vara ovetande om detta :-)) och jag har en lugn och skön förmiddag hemma i väntan på att fira gudstjänst i St. Örjans kyrka kl.16. Denna söndag handlar om att leva tillsammans, något som inte alltid är så lätt. Vi är ju så olika, tycker så olika, vill så olika och gör så olika. Jag har fått uppleva detta på nära håll under den vecka som gått. Särskilt detta med att tycka och vilja olika. I kyrkomötet kan man rösta om saken. Men hur enkelt är det i andra sammanhang? Och även när man kan det: har majoriteten alltid rätt?
En psalm vi ska sjunga idag som handlar om att leva tillsammans är en av min ungdoms favoritpsalmer, nr. 289 ”Guds kärlek är”.
Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem. Vi frihet fick att bo där gå och komma, att säga ”ja” till Gud och säga ”nej”. Guds kärlek är…
Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av, som ej är tomhet men en rymd för drömmar, en jord där träd och blommor kan slå rot. Guds kärlek är…
Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vår eget knutna jag. Guds kärlek är…
O döm oss, Herre, frisäg oss i domen. I din förlåtelse vår frihet är. Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar bland alla mänskor, folk och raser här. Guds kärlek är…
Text: Anders Frostenson 1968
Filed under: inför helgen, kristen tro, kyrkligt, psalm |
Livet Gud och allting 
Kommentera