Vi är hemkomna efter långfredagsgudstjänst i Bergsbykyrkan. Det stora lugnet och den stora mattheten har infunnit sig, en verkligt låg-fredag. Jag känner mig fysiskt sorgsen. Det enda vi har orkat med är att ha suttit i varsin skön soffa och fåtölj och läst och sovit.
Vår Herre och Frälsare är död, inget finns mer att hoppas på. Vad är det värt att den romerske officeren utbrister:
Den mannen måste ha varit Guds son. (Markusevangeliet 15:39)
Om inte Gud är en levande Gud, då är vi döda. Då är denna världens kamp och girighet, ondska och våldsamheter och ofta stora oförmåga att ge godhet till sina inbyggare det enda vi har att vänta oss av livet.
Då måste vi säga som en gång August Strindberg:
Det är synd om människorna. (ur pjäsen Ett drömspel)
Men, som Strindbergs slutord, inte i pjäsen, men väl i livet, lyder:
O Crux ave spes unica – var hälsad kors, mitt enda hopp
Något finns att hoppas på, något finns som blir synligt och tydligt på korset.
Synligt på korset blir dina och mina synder, hur mycket ont det är att vara bortvänd från Gud och inte göra Guds vilja, att inte leva i kärlek till oss själva, våra medmänniskor och till Gud. Men synligt på korset blir också Guds kärlek till oss, det är våra synder som Jesus bär. Vi blir räddade genom Jesu död. Dagens gammaltestamentliga text från Jesajas femtiotredje kapitel får avsluta inlägget:
Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. (Jesaja 53:5-6)
Filed under: inför helgen, kristen tro | Tagged: inför helgen, kristen tro |
Livet Gud och allting 
Kommentera