Livet Gud och allting

Veckan efter andra söndagen i fastan, en söndag mitt i lunken av fastesöndagar. Inte märkvärdig på något sätt, men ändå ganska tung tycker jag. Temat är ”Den kämpande tron”, både Jakobs brottning vid Jabbok (Första Mosebok 32:22-32) och den kanaaneiska kvinnan som kommer till Jesus utanför Tyros och Sidon (Matteusevangeliet 15:21-28) illustrerar utmärkt detta tema.

Men det är inte det jag främst tänker på när jag tycker den är lite tung. Det är just att det är den andra söndagen i fastan. Kanske fastar du som läser, kanske inte (glöm dock inte Jesu ord: ”När ni fastar…” (Matteusevangeliet 6:16), inte ”Om ni fastar”, något stort finns i fastan. Detta att avstå världen till förmån för Gud är inget skojigt bonusbud, utan alldeles nödvändigt tror jag för vårt liv i Andens närhet). I alla fall, denna söndag har inget av glansen av de söndagar och firningsdagar som föregått den.

Vi har festdagar som fastlagssöndagen och de andra dagarna i fastlagen då fastan tycks vara långt borta och vi får glädja oss åt allt det goda som vi ständigt  tar emot från Gud, (fastlagen varierar lite i längd mellan olika kyrkotraditioner, men varar åtminstone från söndagen innan askonsdagen till och med fettisdagen (dagen innan askonsdagen)). Läs gärna Anna-Saras underbara text om fastlagen och fastlagssöndagen och Kärlekens väg som temat är på fastlagssöndagen.

Sedan kommer askonsdagen då fastan inleds. Då är det lätt att man med stor iver och goda föresatser börjar avstå ifrån det man tänkt fasta ifrån.

Endast några få dagar senare kommer första söndagen i fastan, den första festdagen, eller pausen i fastan, eftersom det inte är fasta på söndagar. Då firar man alltid att Jesus uppstod (dagen efter sabbaten, alltså söndagen). Varje söndag är en liten påskdag, Jesu uppståndelsedag.

Sedan kommer så en lång vecka till andra söndagen i fastan och man märker hur svårt det är att leva enbart med hjälp av goda föresatser. Ständigt längtar man efter lite mera surfande än man i sitt hjärta beslutat. ”Kanske kan man ändå ta en kaka till, jag vill ju inte göra den ledsen som bakat.” Kanske inte TV:n är avstäng så där som man tänkt för att man istället skulle be och läsa Bibeln.

Nej, efter en tid brukar den mest vane fastaren inse att fasta inte främst är en fråga om att själv lyckas avstå något för att ägna mer tid och energi till Gud, utan att fasta än en gång visar av hur total oförmögna vi är att själva göra Guds vilja och hur beroende vi är av Faderns trofasthet, Andens kraft och Jesu broderskap.

I Bo Giertzs bok Stengrunden så finns det en god bild av vår kamp mot synd och bortvändhet från Gud och ett liv i kärlek. Han säger att vi går där på vårt hjärtas åker, vi finner många stenar (synd och bortvändhet) som hindrar växtligheten och ger dålig jordmåg. Vi tar vår spade och börjar avlägsna dem en efter en, i jakten på att bli kvitt flera så gräver vi igenom jorden och lägger fler och fler stenar vid sidan av. Men tillslut, när vi tror att i stort sett hela åkern är fri från sten och att såningsmannens säd kan falla obehindrat på vår åker och finna god jord (Lukasevangeliet 8:4-18), då när den sista stenen ska tas upp på spaden så kör vi spaden ner i själva berget, ner i hjärtats stengrund.

Den stengrund som dagligen märks då vårt hjärta visar upp sitt innehåll:

Det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det gör människan oren. Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser. Sådant orenar människan. (Matteusevangeliet 15:19-20)

Det fantastiska, mitt i den svaghet och svårighet vi upplever när vi försöker göra som vår Mästare bjuder: ”Följ mig” (Markusevangeliet 1:17, med parallellställen), är att Jesu blod är ett försoningsblod som när det rinner ned på och träffar vårt hjärtas hårda stengrund förvandlar den till en klippa att  bygga vårt liv på.

Klippa, du som brast för mig, låt mig gömma mig i dig.  Vattnet, blodet som går fram från ditt hjärta, o Guds Lamm, låt det bli en dubbel bot för min synd och lagens hot. (Svenska Psalmboken nr. 231:1)

Om jag strävar aldrig så, räcker ej min kraft ändå till att lyda helt din lag. Om jag gråter natt och dag, står dock syndens fläckar kvar. Blott i dig jag frälsning har. (Svenska Psalmboken nr. 231:2

Filed under: inför veckan, kristen tro, psalm |