Vaknade på helt fel sida i morse, inte jättebra eftersom det är söndag och gudstjänstfirardags. Morgonen gick sådär dåligt som nästan bara mornar kan göra. När jag kom till jobbet gick jag in i andaktsrummet, fäste blicken på krucifixet på väggen och slog upp Lilla brevariet, en liten bönbok som man får när man prästvigs, på morgonbön för söndag.
Efter en kort inledning med en psalm så följer en tystnad, då brukar jag lyfta blicken och se på korset och Jesusfiguren som hänger där. En god påminnelse om vad det innebär att jobba i kyrkan, en påminnelse om varför jag är där. Söndagens andakt fortsätter med psaltarpsalm sextiotre:
Du är min hjälp, under dina vingars skugga jublar jag. (Psaltaren 63:9)
Allt rann av mig. I Gud kan vi alltid glädja oss! Vi är alltid Guds barn, myndiga och fria, men alltid hans älskade barn.
Efter psaltarpsalmen följer så en vers från Nya Testamentet, på söndagen från Hebreerbrevet:
Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. (Hebreerbrevet 12:2)
Efter NT-texten följer så åter en tystnad, att då följa uppmaningen från texten, att fästa blicken på Jesus, det var en stor upplevelse. Det är inte alltid som jag upplever en sådan tydlig närhet i min relation med Gud som denna morgon. Det kunde jag inte ana då jag vaknade. Gud är både oväntad och god!
Frid och allt gott!
Filed under: kristen tro, personligt |
Livet Gud och allting 
Kommentera