Så kom den så, torsdagen, då det i brevlådan dimper ned en tidning som en av mina vänner kallade ”Torsdagsdepressionen”. Vi talar alltså om Kyrkans tidning. Det finns mycket att säga om denna publikation, men en sak kan slås fast, det kan inte vara lätt att vilja skildra en så spretig rörelse som Svenska kyrkan. Sedan önskar ju förstås jag att redaktionen antingen kunde undvika att i så hög grad enbart driva en linje (vilken jag inte heller alltid uppskattar, det är ingen helt roseniansk/evangelisk-luthersk publikation vi talar om ) eller vara duktigare på att lyfta fram olika sidor av ett ämne/ärende. Men de har sin fulla rätt att göra som de gitter, och jag har min fulla rätt att läsa eller inte läsa samt att applådera eller bli besviken över opinionsbildningen i tidningen och opinionsbildning annorstädes. Vi lever ju, tack gode Gud, i en demokrati! Om Herren dröjer så får jag kanske anledning att återkomma till Kyrkans tidning någon gång.
Nu gällde det närmast en fråga som varit på tapeten en längre tid (nåja en knapp vecka) som aktualiserades i hög grad av denna veckas nummer av Kyrkans tidning: Vigselrätt eller ej för Svenska kyrkan? Onda biskopar eller goda biskopar? Vilka är egentligen mörkermän (eller är kanske några talibaner som Lennart Koskinen uttryckte det)? (1)
Jag tänkte återkomma till huruvida något av biskopslägren har kommit fram till något som i mitt tycke är klokt, för stunden glädjer jag mig åt att biskoparna faktiskt inte bara sticker huvudet i sanden och bugar under herr Reinfeldt och andra makthavare och opinionsbildare som kanske inte alltid vill vara med i kyrkan, men gärna styra den (eller i alla fall ha åsikter kring hur den ska agera och inte agera i olika frågor).
Jag kan redan nu yppa att jag är mest positiv till de nio biskopar som önskade att kyrkan skulle avsäga sig/fråntas vigselrätten. Tydligen är det så att man inom vår lagstiftande församling inte är lika positiv, bland annat verkar man tycka att detta kommer i senaste laget (vilket förstås kan vara sant ur deras synvinkel).
Dock tycks en majoritet (om än knapp bland de som besvarat enkäten) av Kyrkomötets ledamöter vara inne på samma linje som jag, de uppskattar att biskoparna nu gjort sin röst hörd.
(1) För detta blev Koskinen anmäld av en präst till kyrkans ansvarsnämnd, anmälan togs tillbaka efter att biskop Koskinen bett om ursäkt.
Filed under: kyrkligt |
Livet Gud och allting 
Kommentera