Tro och dop och dopsyn, en evig fråga?

Att det är en fråga som berör det eviga, vår salighet det är jag sedan länge inställd på, men att denna fråga så ofta kan bli föremål för samtal och diskussioner är lite lustigt tycker jag. Den är ju knappast en nyhet inom det teologiska tänkandet.

Jag har en vän som fått mig att under ganska lång tid fundera på dopet, vad det är och vad man kan säga om det och vad man inte kan säga om det. Vilka bibeltexter handlar om dop eller kan appliceras på detsamma och vilka handlar om något annat?

Detta kan ju kännas som en fråga som borde vara överspelad om man studerat fem år till präst (särskilt om man känner till att det är ett av de vanligaste samtalsämnena bland Johannelunds Teologiska högskolas förstaårsstudenter (och bibelskoliter) på elevhemmet). Men jag upplever att det är en fråga med mycket djup som tål att stötas och blötas flera gånger (nu kunde man nästa tro att det smög sig in lite vattenanspelande ordvitsar i tankarna om dopet, det var inte min uttryckliga mening, men lite festligt var det :-)

Nå till tankarna:

Jag verkar alltså i ett svenskkyrkligt sammanhang, Skellefteå Sankt Olov, och har därför inga problem med dop av barn per ce. Jag tror också att man kan enas ganska snabbt, oavsett dopsyn, om att det är fullständigt klart att det är ett oproblematiskt dop när en människa kommer till tro i vuxen ålder och sedan låter döpa sig?

Jag tror att man oavsett dopsyn i stor utsträckning, förvisso med lite mer möda än ovan, kan se positivt och kanske till och med gillande (med avseende på hennes dop) på en person som levt med ”hyperkristna” föräldrar och som är döpt som barn, stabil i tron, klar i läran och långt kommen på helgelsens väg.

Sedan finns det de två dikena som jag har blivit uppmärksam på.

Det ena är den höga dopsynen, som omintegör tron. Det andra är den höga synen på tro som omintetgör dopet.Detta är ju lite tillspetsat förstås.

Hög dopsyn, som omintetgör tron

Detta tycks många med baptistisk dopsyn mena är alllt för vanligt i Svenska kyrkan. Vara hur det vill med det, men jag kan oroas av att/om dopet så fullständigt kopplas loss från tron (den enskildes tro) så att det bara blir ”kyrkans tro” som det kommer an på. För vem är kyrkan? Min syn är kyrkan/församlinge är en gemenskap av människor som följer Jesus (man kan lägga till mycket mer här, men poängen är ett den är ett kollektiv av individer). I Bibeln, och framförallt Nya Testamentets brev, så är det egentligen mest lärarna eller ledarna i församlingarna som anmodas att verkligen inte flyta ut/flumma iväg/tumma på läran, medan de enskilda församlingsmedlemmarna inte tvingas att hela tiden vara ”klara” med sin tro.

Så vart vill han nu då? Jo, angående tro och dop och tillhörighet till kyrkan, så menar jag inte att man måste  ha en fullfjädrad tro och kunna lägga ut varje punkt i den apostoliska trosbekännelsen för att vara kristen och vara en del i kyrkan, men när tron blir helt avskuret från dopet då undrar jag om det verkligen rör sig om ett dop, och om det inte är ett dop vad är det då? Tjänar det något till?

Hög syn på tro, som omintetgör dopet

Här är det den baptistiska dopsynen, vuxendopet, som jag tycker glider lite, eller kan glida ska jag väl säga. Inom den baptiska kyrkofamiljen så är man ofta ganska noga med bekännelsen och trons innehåll, ofta medelst dopundervisning innan dopakten (istället för som inom ”barndopsfamiljen” en växt in i kyrka och tro bekräftad i konfirmationen). Det är ju bra, kan jag tycka, även om det ibland förstås blir fokus på ett utryckssätt för tro istället för tro/tillit till Jesus. Men, ofta har dop i en baptistisk tradition ett stort innehåll av beslut över sig, ett stort mått av jag. ”Jag har beslutat att följa Jesus”, är en inte allt för ovanlig sång under dop.

Men hur blir det om det framförallt är ett beslut och ett offentligt ställningstagande? Vad händer med de andra bitarna i dopet, dopet som ett nådemedel (ett sätt för Gud att ge oss av sin nåd och sin kärlek), död och uppståndelse, korsfästande av den gamla människan? Bibeln är ganska noga med att det händer något i dopet (ett exempel är Romarbrevet 6:1-14, ett intressant ställe som man kanske borde återkomma till), jag tycker det är lite svårfångat exakt vad och hur dock om man tar allt bibelmaterial i beaktande (såsom likheten/skillnaden med det gamla förbundets tecken, omskärelsen. Hur förhåller sig Anden till dopet etc.)

Det är intressant att dopet kan vara aktuellt för oss kristna så ofta. Intressant att tänka kring är det i alla fall.

2 svar

  1. Det är ju intressant att apostlagärningarna både talar om nödvändigheten av att apostlarna kommer och lägger sina händer på några som blivit döpta, så att de ska få ta emot helig ande, OCH att några kapitel senare (om jag minns rätt) talas det om några som redan tagit emot helig Ande men ännu inte blivit döpta. ”Anden blåser vart den vill” lär visst en vis man ha sagt. ;)

  2. Jo, dop och Ande etc. är verkligen inte ett snabbt jobb i tankevärlden. Vi ska, på torsdag, ta upp detta med Anden för andra gången i Alpha-gruppen. Första gången blev det mycket dop, svårt at komma runt tror jag. En god grund att stå på när vinden blåser kring gåvor, frukter etc.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: