Idag är det reformationsdagen, den dag då vi firar uppspikandet och ivägskickandet av Martin Luthers 95 teser. Vad han inte visste då var att han skulle få sällskap av andra dörrknackare denna dag, inte heller att det var en helt ny epok han startade.
Vad finns då att fira, ännu en död gubbe så här vid Allhelgona?
Ja det ska ju sägas att Luther själv verkade inte så förtjust i att fromhetsinriktningen skulle kallas ”Luthersk”, men inte heller är jag helt säker på benämningen ”evangelisk”, troligen finns evangeliet även hos alla de andr kyrkofamiljerna? Det blir lika snurrigt som att kalla påvens kyrka för ”katolsk”, allmän, den är ju inte mer allmän än lutherska världsförbundets medlemskyrkor tänker jag.
Nå, men det finns saker att vara stolta över och att lyfta upp som ”lutheran”, det främst är väl just ”nåden” att Gud har gjort allt, att Gud älskar oss alla, att Gud genom Jesus vill och kan rädda oss alla. Vi måste förstås få vår synd, det som skiljer oss från Gud, att blir fastspikad på korset, men genom tron har vi nåd, frid med Gud och vi är hans frälsta barn. Vi behöver ta emot nåden, men inte arbete för den.
Mariakyrkan i WittenbergVår uppgift är att peka på Jesus
Minnen från Wittenberg – barnens och mina nya teser!
När jag var på resa i Luthers fotspår vid reformationens 500-årsjubileum hade skolbarn fått göra sina nutida teser och de var uppsatta genom hela Wittenberg, ungefär mellan Luthers församlingskyrka Mariakyrkan och till reformationshelgedomen Slottskyrkan. Jag har nu omsider snickrat ihop min första tes, min tes 96, om kyrkan och hennes mående och en möjlig framtid, tesen har fått namnet Organisationen – en framtidsroman i tre delar. Den finns länkad här och i bilden här nedan.
Läs, be och arbeta, eller läs, be och reagera eller låt det goda stanna och det som var mindre bra i den fara vidare!
För min tes 96 – Några tankar om Svenska kyrkan – KLICKA PÅ BILDEN
Det har nu gått åtminstone två år sedan jag en dag inte orkade mer, när färgen försvann, där ljus, ljud och allt som krävde mer engagemang än att ligga still i ett mörkt och tyst rum blev en fiende och för mycket.
Jag sitter nu på tåget på väg till en gruppträff för människor som gått in i väggen; en uppföljningsträff, den andra i ordningen. Vår gemensamma vandring började med ett halvt års träffar varje vecka med uppgifter emellan, med stöttning, med kamp. Mycket har hänt, till och med så mycket att det går att berätta något inifrån hur det är och har varit.
På väg med utmattningssyndrom, vart bär det hän?
Hur är det nu?
”Just idag är jag glad, just idag är jag stark…!”, eller så är det inte alls. I lördags (nu är det onsdag) orkade jag med många saker jag inte orkat förut. Men ett par morgnar och kvällar där jag ensam tagit hand om vardagliga saker har kastat mig tillbaka till att nätt och jämnt orka ligga i soffan och se på en film med barnen.
Men det är bättre, mycket mycket bättre, men ändå så mycket sämre än vad jag skulle önska.
Hur är det i väggen?
Det finns mycket att säga om hur det är, men några saker som jag tänker på som fortfarande i mitt tillfrisknande tillstånd påverkar, delar jag här nedan.
Det som nu fortfarande känns stort och viktigt och svårt är ensamheten. Hur människor finns runt omkring, bryr sig om, anpassar sina liv efter mig, och ändå är jag ensam.
Jag är ensam eftersom det är jag som förlorat mina kapaciteter, det är min hjärna som inte fungerar, det är min kraft som ibland räcker till inget.
Att hälsan nu finns ibland det ger glädje, men samtligt sorg och viss oro och frustration: Hur kommer jag att bli? Vem är jag? Vilka kapaciteter kommer jag att ha? Kommer jag tycka om den jag är? Kommer jag bli så frisk att jag i alla fall orkar det jag vill mest av allt: Att vara en fungerande make och far? Och kommer jag dessutom kunna fungera på ett relevant sätt i yrket?
Dessa funderingar är jag också ensam om.
Varför kan vi inte?
Jag är ensam om att vara den som förlorat sin förmåga och som tillvaron måste anpassas efter. Vi kan inte därför att pappa inte kan. Vi kan inte göra det och det som är roligt för att min make inte förmår. Vi kan inte ens röja av här nu så att vi åtminstone kan se På spåret sedan tills han måste gå och sova för natten, eftersom han nu måste vila efter att ha gjort maten/tagit hand om barnen när de kom hem från skolan/jobbat några timmar (eller vad det nu kan vara som för de flesta inte kostar allt för mycket energi, men som för mig nu är som en bergsbestigning).
Förresten så kunde vi komma förbi och hämta…
Jag är ensam om att inte kunna planera om utan att det kostar mycket i energi och förmåga. Förut kunde jag lägga upp saker i min hjärna mer bredvid varandra och kontinuerligt prioritera eller göra, nu hamnar allt som ska med eller minnas i en rad, i en kö, och först in först ut. Kommer det något som läggs till utan att jag fått studera kön då ramlar det som först lades dit ohjälpligt bort, kanske kan tre saker ligga där, men om hjärnan ska användas till något annat, som att planera om en pytteliten del av dagen, ja då försvinner det övriga. Jag är ensam i att behöva göra min dag utifrån återhämtning. Och allt som ska in därutöver, eller med kort varsel eller som ändrar det suger ut oproportionerligt mycket energi och kapacitet, inte alltid på ett sätt som är lätt att förklara eller förstå för mig eller för omgivningen. Och den påverkan är jag ensam i att utsätta andra för, det obehag jag ger genom bristen på förmåga.
Men du står ju upp?!
Japp, så är det! Tack Gud för det! Fast det har ju inte riktigt med saken att göra; hur det ser ut och är just nu, har inget att göra med om strömmen/bensinen/energin räcker till det som måste göras idag, och gärna till det som vore bra att göra idag.
Ibland tänker jag på hur det hade varit att ha råkat ut för en olycka som hade gjort att jag hamnade i rullstol. Först vill jag säga att det int på något sätt är bättre i min värld; utmattningssyndrom har en god prognos för tillfrisknande medan en förlamning egentligen endast har prognosen som god efter ett Guds mirakel. Men ändå, om vi nu tänker oss att få förståelse och anpassning för sina begränsningar: ”Jag förmår inte!” är lika sant även för mig, även fast det inte syns, även fast det tär jobbigt och påverkar min omgivning, min familj, negativt. Men med rullstolen förmår jag inte trappan, inte att springa, inte en del andra moment. Med hjärntrötthet, med utmattningssyndrom, förmår jag inte många saker, till exempel förmår jag inte alltid kriga för min oförmåga, utan när jag orkar framföra ett ”jag kan inte” i ganska låg och stilla form så betyder det samma sak som OMÖJLIGT eller liknande med stora bokstäver, men kraften och förmågan räcker bara till små bokstäver och ynkliga yttryck.
Men hela livet är ju anpassat efter dig, räcker inte det?
Jo, ja, det kan man ju tycka. Och många människor får göra stora anpassningar och mycket uppoffring ofta för oss med utmattningssyndrom, men ändå funkar inte allt alltid. En sak jag reflekterat över är att många anpassningar gjorts i initialskedet, i slutfasen, men att sedan har man mest glatt sig över att förmågor återkommer och att den tillknycklade familjemedlemmen blivit lite mindre tilltufsad, men tyvärr är det så att det är en lång väg kvar även då färgen på tillvaron återkommit, då det finns en liten förnimmelse av glädje över något. Tyvärr måste man antagligen göra om anpassningarna, tyvärr måste man anpassa och anpassa och förhålla sig, precis som när slutfasen av olyckan som gjorde att man hamnade i rullstol är över.
Spelplanen är ny, hur lägger vi upp livet nu?
Jag har med mig en bäbis
Hej…Vad?! Ja, ni som känner mig vet att så är det ju inte, inget nytt litet barn syns i familjen. Och att namnge någon Utmattningssyndromet det kan man väl inte göra!?
Om man kan vet jag inte, men jämförelsen med bäbistiden är inte så dum.
Livet med utmattningssyndrom?
Livet är rätt så förutsägbart med utmattningssyndrom, men ändå är varje tillfälle och situation inte lika enkel att planera för, eller agera i eller parera konsekvenserna av.
Även om bäbisen sover de flesta nätter så är det inte säkert att det är denna och då påverkar det den följande dagen eller de följande dagarna. I de mest opassande situationer kan omvårdnad, mat eller blöjbytesbehoov uppkomma, även om man tycker att man agerat proaktivt för att undvika det just där och då.
Precis på samma sätt med utmattningssyndrom; när man minst anar eller önskar det kan bakslaget komma, och då är det där lika ovillkorligt och svårignorerat och besvärande som då bebisen med skrik och gråt meddelar sig. Och det kan vara svår att förklara eller förstå orsaken.
Hur går vi vidare nu?
Ja det återstår att se, jag har haft turen att ha en fantastisk fru och familj och vänner, haft stöd och hjälp av de instanser jag haft med att göra i vården. Så jag är vid gott mod om att kunna ta dag för dag ur Guds hand, men på ett nytt sätt tror jag.
Ska han inte tala om samhällets stödsystem som Försäkringskassan?
Nej, en del strider kostar oerhört och berättelsen om Försäkringskassan och liknande den får anstå tills hälsan är helt åter tror jag. Vi kan väl säga så mycket som att mina och sjukvårdens olika experters bedömning av hälsan skiljer sig rätt så radikalt gentemot Försäkringskassans.
Däremot har jag så goda erfarenheter av sjukvården från primärvården till olika mer nischade experter! Fantastiskt!
Jag avslutar med en bön av Lina Sandell (Psalmboken nr. 196).
1.
Låt mig börja med dig, o min Frälsare kär, varje år som du giver mig än. Låt mig börja med dig varje dag du beskär, och förnya mitt uppsåt igen, att vara och bliva din egen.
2. Låt mig börja med dig, i ditt heliga namn, som allena har frälsning i sig. Håll mig tätt intill dig, i din trofasta famn. Där är trygghet och vila för mig, trots oron där ute i världen.
3. Låt ditt levande ord bli det ljus i vars sken jag alltjämt vandrar fram på din stig. Varje gryende dag två mig vit, två mig ren i det blod som har runnit för mig från korset en gång, Herre Jesus.
4. Låt mig börja med dig, men dock ännu en bön: Låt mig sluta min vandring med dig. Och när dagen är slut, giv mig vilan så skön. tills ur sömnen du uppväcker mig att leva med dig i ditt rike.
Ja, vi har varit många som har förundrats över att det nu (29/4 -22) är utlyst strejk i Svenska kyrkan, vad har hänt? Och varför har man inte agerat vettigt innan det blev nödvändigt?
Jag väljer att lämna dessa frågor obesvarade då jag mest finner svaren helt opassande, men vill flagga för att Svenska kyrkan skulle kunna vara en kyrka som i det stora hela var någon annan stans, kanske mer där Kristus önskar?
Något ord till om konflikten vill jag nog säga.
En sak är att en präst eller annan sådan avskild Herrens tjänare inte strejkar. Och ytterligare en sak är att någon som ansvarar för Herrens i en kyrka anställda tjänare beter sig inte på det vis Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation gjort de senaste avtalsrörelserna.
Det finns i vår kyrka gott om kyrkoråd och kyrkoherdar som gör så gott de kan som alls inte förtjänar den här konflikten, det är ju lokalt det kommer att drabba alla.
Och det finns tyvärr också för många kyrkoråd och kyrkoherdar som i större eller mindre grad agerar så att de förvärrar konflikten eller i andra fall agerar ovärdigt en kyrka.
Var står då jag?
Ja först och främst handlar inte detta om lön, för mig heller inte främst om innehållet i avtalet utan på attityden till det uppdrag vi som kyrka gemensamt har. Jesus talar om att genom vår kärlek till varandra ska andra se vår tro.
Och så är det nog så som jag ibland säger: ”Jag är alltid präst, men jag är inte alltid komminister”. Alltså jag är alltid i Guds tjänst och för församlingen, men inte allt och alltid på ledig tid etc för min världsliga arbetsgivare.
Vad är en kyrka i denna konflikt?
Ja det tycks som om en del av parterna på båda sidor har lite svårt att förstå sig på sammanhanget och gjort Svenska kyrkan till endast en organisation, och jag vill avsluta med några tankar härom som dryftades mellan mig och andra i Lokaltidningen (Södra Lappland). Insändarna finns i bilderna här nedan, först det inlägg som jag reagerade på och sedan det som jag skrev.
Klicka på bilden för Kommunals insändareKlicka på bilden för mitt svar
I 40 år har jag varit på väg! Jag har mött många människor och jag skulle vilja fira med familj, släkt och vänner, med bekanta och intressanta, kort sagt med alla de människor jag trivts med mellan Treriksröset och Smygehuk (and beyound)!
Men året och firandet påverkas av Corona så ingen stor fest blir det.
Precis som när jag var liten vill jag fortfarande ha fordon, jag vill resa och jag längtar efter motorsport!
Men istället vill jag att vi tillsammans efter förmåga ger till dem som inget har; till dem som behöver mat, kläder och ett hem att bo i, sjukvård, rent vatten, vacciner, utbildning, hjälp till självhjälp, fred, helande och läkedom och sist men främst, det vi alla behöver; evangelium om Jesus Kristus!
Jag önskar en gåva till min födelsedagsinsamling (den delas hälften tillEFS-missionochhälftentillBarn I Alla Länder).
Bankgiro 900-9903 märk: ”Martin Walldén 40 år”
Swish 123 901 00 26 märk: ”Martin Walldén 40 år”
Välkommen på fest (fast sedan)!!! / Martin Walldén
För länge sedan blev så kvinnor tillräkneliga som tänkande och mänskliga varelser, detta hände dock inte först i Sverige…
En av de tydligaste markeringarna på kvinnors roll och betydelse kanske Gud lämnade den där påskdagsmorgonen i Jerusalem; de första vittnena till det viktigaste som någonsin hänt (och kommer att hände) fick kvinnor som vittnen! ”Graven är tom!”, sedan hände mer…
Och så småningom vann denna tanke insteg också i vårt land! Det var inget som skedde av si själv utan den kamp fördes genom att samlas till manifestationer, genom namninsamlingar och genom att lägga förslag i Sverige Riksdag.
Alla bilder i inlägget är ifrån utställningen Rösträtt för kvinnor på Arbetets museum i Norrköping och är hämtade från boken med samma namn av Sara Teleman.
Den första motionen om rösträtt för kvinnor kom långt innan män hade rösträtt till riksdagen, men den (och många senare) avslogs. Den första med hänvisning till att kjolarna inte skulle få plats (nåja, det var i alla fall ett av argumenten).
Långt senare, 1919, beslutades det så att kvinnor skulle få rösta i riksdagsvalet och i år, 2021, är det hundra år sedan detta historiska första val skedde.
Lite däremellan skrev undertecknad en uppsats, ett examensarbete, om denna process, från det första förslaget i riksdagen, till och med beslutet.
Jag utgick ifrån riksdagsprotokollen och ifrån den största och viktigaste organisationen Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR); det som skrevs i dess tidskrift Rösträtt för kvinnor (RFK). Min ingång var att se hur Bibeln användes i debatten i dessa två viktiga sammanhang och detta av två skäl: Dels hävdas det ofta att kristna, att präster etc var motståndare till detta med kvinnor rösträtt och dels hävdas det ofta att ”alla var kristna förr” (t ex då man påpekar att vetenskapsmän, institutioner som är viktiga för det moderna samhällets framväxt och det moderna begreppen om demokrati och alla människors lika värde) vilket gör att man inte får använda det som argument för att kristn tro är en god, positiv kraft i ett samhälles.
Denna uppsats läggs här upp för att fira internationella kvinnodagen och detta märkesår för allmän rösträtt. Här kommer du till uppsatsen!
Så vad fann jag då? Ja om du nu inte orkar läsa så kommer här resultatet i kortform (SPOILERVARNING): Varken syndafallet, ”kvinnan tige i församlingen” eller i stort sätt något sådant som skulle kunna anses förklenande om kvinnan ifrån Bibeln anfördes eller i fallet med RFK hävdades att någon haft som argument.
Faktum är att RFK inte alls tycks uppfattat den kristna tron som något bekymmer eller som ett håll varifrån motstånd kom, man tycks mer oroat sig för kvinnor i de politiskt konservativa sammanhangen som inte förespråkade rösträtt för det egna könet samt för ”fru Kata” (dvs den socialdemokratiska kvinnoförkämpen Kata Dahlström) som splittrades engagemanget så att det inte blev en front utan att de socialistiska kvinnorna var med i att ett kvinnoförbund (och man såg också att liberalerna, vänstern, Socialdemokrater m fl främst kämpad för manlig rösträtt och först sedan för också kvinnlig dylik, vilket man tyckt var fel).
Riksförbundet för kvinnans politiska rösträtt uppmanar i denna gamla tidningsannons också till att rösta med de frisinnade; ett parti med tydlig klangbotten hos frikyrkligheten!
En intressant gammal annons (som är från valet 1921 och därför inte ingick i min undersökning av hur beslutet 1919 kom till) fann jag; den publicerades av RFK och uppmanar kvinnorna att rösta med de Frisinnade; ett parti med tydlig klangbotten hos, och stort stöd av, frikyrkligheten (nu var kanske dess vågmästarroll i Riksdagen och dess generellt positiva inställning till kvinnlig rösträtt, mer av intresse för RFK än det religiösa, men de två intressena tycks ha kunnat samsas!
En fundering som uppkommer hos mig är: Varför hävdas kristna vara bakåtsträvare när det inte går att finna det i källorna? Är det en blindhet eller ointresse eller kanske inkompetens när man läser historia i nutiden? Och varför är det så svårt att ge den kristna tron och dess institutioner erkännande för vad den och verkligen bidragit med positivt i vårt samhälle?
Nå i väntan på svar på ovanstående får vi glädja oss åt allt det goda som Jesu efterföljare gett världen och allt det goda som finns i räddningen hos Kristus och idag också åminnelsen av ett viktigt att till jämställdhet!
Lite vid sidan om kan nämnas att man nu oxå når bloggen via walldens.nu!
Intressanta frågor allt det där, och en intressant bok avAmy Orr-Ewing,med en kortare titel på engelska:Why trust the Bible?Och faktiskt är det nog mest den engelska titeln som helt och fullt ger rättvisa åt bokens innehåll, den är allra mest fokuserad på om man kan ha tillit till Bibeln.
Japp du har gissat rätt; det är ännu en bokrecension!Vi får säga som bibelboken Predikaren:
Låt varna dig min son ingen ände finns på det myckna bokskrivandet och mycket studerande gör kroppen trött! (Predikaren 12:12)
Nu är ju detta ingen podd så det är svårtatt springa en runda för att stärka kroppen medan man tar del av detta, men kanske kan du motionera före eller efter läsandet av bloggposten? Och gör du det efter kan du ju fundera på om boken är något för dig?
Boken lär väl mest bli använd av kristnasom funderar över de frågor boken behandlar, eller den som vill eller behöver rusta sig för vänner och bekantas frågor eller ifrågasättande av Bibeln och den kristna tron; och den har då verkligen gott om förtjänster.
Ett kanske ännu intressantare sättatt använda den vore som komplement i någon form av upptäckargrupp eller samtalsforum bland vänner, grannar, i kyrkan, på universitetet eller i något av skolans sammanhang så att den fick möta både kritiker som är av annan tro (ateistisk, religiös, agnostisk eller vad för tro/livsåskådning man nu omfattar) och de som är positivare inställd till den! Bli gärna först med detta i Sverige! För jag tänker att denna bok, precis som de flesta jag skrivitrecensioner över, är goda att ta del av för den som är allt ifrån direkt fientligt inställd, till positivt nyfiken på den kristna tron!
Är sanningen om icke-kristna att man undviker sanningenav fel skäl? Vad gäller Bibeln kan jag ibland fundera; man accepterar oftast gängse historieskrivning om Julius Caesar, Hannibal, Sokrates med flera, men så fort Bibeln kommer på tal så räcker inga källor i världen till för att styrka den och den kan omöjligen själv vara historisk källa (detta var lite tillspetsat, jag vet), fler tankar om det finns bland annat i Svenska Apologetiksällskapetsresursbank.
Men sanningen om att man har en ateistisk, agnostisk eller annan trokan också vara att man tycker sig ha mött och konfronterats med den kristna tron; eller kort sagt man har varit i kyrkan eller mött kristna och det har lett till att man inte kan tro på vad de säger sig tro på.
Sanningen om dig och mig och våra respektive livsåskådningarkan också mycket väl vara att vi mött livet och att det formats oss på olikasätt vilket gör att en titt på till exempel kristen tro vid första och kanske andra anblicken inte får oss att visa forska vidare.
Livsåskådning, tro och kristen tro är mer komplextän bara sanningsfrågan och här är en bit som jag menar att Orr-Ewing förtjänstfullt arbetar med genom boken! Redan i inledningen så slår hon an tonen genom att hon säger att hon värdesätter böcker som styrker Bibelns historicitet, men att om vi vet att Bibeln är historiskt trovärdig så väcker det fler frågor, kanske lite somMark Twain (eventuellt)sade:
Så varför ska jag då läsa boken?Jo den ger nämligen dig och mig,( och våra kamrater etc) en god grund för att i vår moderna värld som kanske inte bara bryr sig om just sanning; utan där det också är viktigt med de etiska och psykologiska aspekterna av saker! Hon gör det med 10 frågeställningar som hon på ett lättöverskådligt och enkelt, men ändå välarbetat, sätt går igenom. Och ja, några avdelningar handlar om den kristna trons trovärdighet, annat om dess mer faktiska tillgångar och att hur den hör hemma i det 21:a århundradets tankevärld och din och min vardag!
Hon rundar av den här dubbelheten i den sista delen genom att berätta om sina föräldrar; pappan som aldrig kommit på att det är sanning som är skälet att tro på kristendomen, inte det han sökt med andlighet, känslor etc och mamman som hela sin internatskoletid tvingats sitta på tråkiga anglikanska gudstjänster, har mött kyrkan helt enkelt! Men som båda med några månaders mellanrum ändå kommer till tro.
Vad gäller de rent faktiska sannings– eller trovärdighetsdelarna så är förstås avsnitten 2-4 i fokus. De är lättillgängliga och innehåller vad varje människa som funderar över om kristen tro är trovärdig bör förhålla sig till, lite av standardforskning eller standardvetenskap (men som verkligen inte tycks vara allmängods hos många som har en ateistisk eller agnostisk tro),
Ett speciellt spännande,men inte lika vedertaget är sid 45 och däromkring om nytestamentliga skrifter i Qumran. Det har vi lite kort berört vid ett annat tillfälle och det finns nog mycket forskning kvar att göra, men tesen i Orr-Ewings bok är att det finns fler än ett citat från Nya Testamentet i Döda havsrullarna.Omdet gör det så säger det ju en hel del då Qumran tycks övergivet omkring Jerusalems förstöring, år 70, och då har vi ju tydligt tidiga dokument som blir viktiga för kanonhistorien och ålderns på Bibelns texter (just detta hur tidiga, hur nära inpå Jesu liv de faktiskt tycks skrivna och hur ännu tidigare mycket material i Bibelns Nya Testamente (som sedan är med i Bibelns böcker) är väldigt fascinerande och trosstärkande, eller om vi ska uttrycka oss lite neutralare, väldigt intressant).
Något som gör att en ateistiskt troende, eller agnostiskt troende, eller religiöst troende av annan tro än den kristna; att också du kan ha behållning av boken, är att frågorna är av rätt allmän karaktär och av Orr-Ewing och fler än mig, skulle jag tro, upplevs vara vanliga i samtal med troende av annan art än kristna.
Det är imponerande att få bredden i frågorna, pastorala omsorgen om de viktiga frågorna, men ändå lyckas få till en bra grundbok och dessutom i kort och överskådligt format; kristen tro utifrån ett historiskt sammanhang, utifrån ett etiskt och ett psykologiskt. Dessutom lätt att ta till sig, som vanligt (frestades jag att säga) så är det kanske inte alltid skälen för den kristna trons sanning och historicitet som hindrar, utan att man väljer att låta sin bias, sina förutfattade meningar om den kristna tron sätta sig över förnuftet, som gör att man inte kan anamma boken.
Men jag tror att som den är uppställd så kan man inleda samtal med den som förespråkar bokens ställningstaganden, eller motsätter sig dem och samtala igenom punkt för punkt och se vart skälen leder!
Den ger klara slutsatser som man kan argumentera med (eller mot), men den ger liksom inte fritt spelrum till dina eller mina förutfattade meningar, vårt bias. Och att den dessutom hjälper till lite med funderande inte bara om sanningsfrågan utan om andra aspekter som är viktiga i vår samtid så har den ett än mer aktuellt värde än om den bara fokuserade på gudstron i sig rätt oantastliga historiska förankring (där väl Jesu uppståndelsen är lika välgrundad som vilken annan (antik) historisk persons hela liv!
Som samtalsdokument är den god, som faktabas är den korrekt och lättöverskådlig och frågorna kan fungera även för en ateistiskt troende att fundera på i sin kammare (boken är så tunn att du kan smyga in den under kudden utan att någon märker att du är otrogen eller hädar din och dina trosfränders föreställningsvärld).
Med förhoppning om god läsning, och att jag inte varit allt för vass mot den som har en annan tro än min, jag önskade mest uppmuntra till läsning (Orr-Ewing har en mycket trevligare approach än jag…)!
Ja så är det lätt att säga och tänka, det kan handla om jämlikhet och lika lön för lika arbete, det kan handla om att ett barn ska klä på sig ”kan själv” eller något annat som vi önskar skulle ske snabbare.
Men glädjande nog så kan inget ta en evig tid! Evig och tid är två begrepp som inte direkt relaterar till varandra skulle jag säga.
Gud är evig! Det är en grundsats när det gällt Gud (tillsammans med andra storord som helig, rättfärdig, kärlek m fl.), idag tänkte jag ge några tankar om detta med att Gud är evig, vad det kan betyda.
Att Gud är evig betyder att Gud är obunden av tiden (rumtiden) och opåverkad av densamma.
Det vi skull kunna säga om Gud är kanske: Gud är.
Detta får viss betydelse då vi samtalar om kristen tro, ibland syns det i mötet här på bloggen och ibland annorstädes då kristna möter människor av annan tro (annan religiösa tro, ateistisk tro, agnostisk tro etc.). Några av de betydelserna tänkte jag att vi skulle kika på i denna bloggpost.
Allvetande. Det betyder att när vi säger att Gud är allvetande så vet han, han bestämmer inte då. För honom är tiden närvarande, han är. Det blir som att hela tidens flöde är tillgängligt, varje del av det, hela tiden. Det blir som när jag ser min favoritfilm Top Gun, jag vet vad som kommer hända, men Pete Mitchells varande påverkar det inte, det är sedan länge inspelat och klart. Jag förhindrar eller påskyndar inte (spoiler alert!!!) Goose död bara för att jag vet om den.
Fri vilja. Detta hör på ett sätt inte ihop med att Gud är evig, men så fort vi placerar Gud i tiden så att hans vetande bestämmer utkomsten av en handling eller ett skeende då tar vi ju också bort den fria viljan. Även om den kanske mer bör beskrivas som att vi har en egen vilja, helt fri är vi nog ingen av oss. Så Gud som evig ger oss möjlighet till verkliga, betydelsefulla val.
Frälsning. Faktiskt är det här en av knepigheterna med en evig Gud, han vet redan vem av oss som kommer att välja att tillbringa evigheten med oss, men precis som annat han vet har han inte tagit bort var fria vilja. Men varför fortsätter han att ösa möjligheten till räddning över alla? Kanske finns svaret att finna i hans kärlek, tänker jag? En möjlighet är ju förstås att alla blir räddade, att alla faktiskt väljer Gud (godheten, kärleken, gemenskapen, ljuset) då det kniper, men så tycks inte Bibeln riktigt säga. Dock är det så att vi tänker att tillvaron blir god och underbar i himlen, men där kommer de som gått förlorade saknas, hur kan de för Gud finnas och inte finnas, eller leva i hoppet och ändå vara hopplöst förlorade, om nu Gud är och inte är endast i en tidpunkt? Förvisso sägs att ”Jag är med er alla dagar till tidens slut” så kanske blir tillvaron annorlunda på ett sätt som är svår att föreställa sig för mig här i det timliga? Men Gud förändras ändå inte, han likafullt är.
Skapelse. Hur kan Gud som är, som propåernas av tiden och obunden av den skapa? För när det skapas så tillkommer något som inte fanns förut, vi rör oss på en tidsaxel och är sålunda i tiden igen. Men då tror jag man kan tänka sig att tiden finns för Gud, hela tiden alltså. Om vi minskar dimensionsantalet lite (eller vad man ska säga) så är tiden som en linjal (alltså en längd med en början och ett slut; hela tiden alltså) som ligger i ett rum (rummet symboliserar då Guds varande där hela tiden är närvarande och ryms i Guds varande, men Guds varande går utanför, bortom tidens begränsningar och dimensioner. I tiden, på linjalen är det olika, men för betraktaren och agenten som inte är bunden av den är den till i alla sina tillkommelser (och avslut, även om det här handlade om skapelse, om det som tillkommer).
Då jag i ett blogginlägg på Svenska Apologetiksällskapets blogg avslutade med en fridfull uppmaning om att kika på ett evangelium, förslagsvis Johannes, så uppstod en debatt kring om detta verkligen är vettigt ur synvinkeln att det kanske inte visar så mycket av den Jesus som fanns utan snarare en utveckling av honom? Alltså att den Jesus med de egenskaper som
Påve Johannes Paulus II. Han åstadkom mycket, men knappast en förändrad, eller snarare utveckling av, kristologin i Bibeln.
presenteras i Johannesevangeliet har utvecklats ifrån hur det var egentligen och att vi ser det genom att Jesus framställs annorlunda i de tidigare skrifterna (som till exempel Markusevangeliet och hos Paulus).
Detta inlägg här blir inte en helt fullödigt försvar av att Johannesevangeliets Jesus är densamma som Jesus från Nasaret, eller alltså samma som i Paulus brev och Markusevangeliet, men jag vill problematisera lite tanken på utveckling.
Har en utveckling av kristologin skett?
Alltså det vet vi inte, vi har inga sådan källor som uttryckligen säger det, utan vi får tolka de källor vi har. Det vi kan se är att betoningarna är annorlunda i Johannes evangelium jämfört med Markus evangelium. Det finns betydligt många fler klara och tydliga uttryck som på ett tydligt sätt knyter ihop Jesus med JHVH eller Gud helt enkelt.
Vem är äldst?
Allmänt brukar Markus evangelium ses som det första evangeliet färdigställt ungefär år 50 efter Kristus, man brukar vidare säga att Matteus evangelium och Lukas evangelium bygger till dels på Markus evangelium och någon källa till (eller att alla tre tydligt tar material från en gemensam källa) och att de två är ungefär år 70 efter Kristus och att vidare Johannes är ungefär år 90 efter Kristus. På rätt goda grunder kan man fundera på om inte i alla fall Lukas bör ha varit färdigskrivet redan innan 60-talet tog slut. Detta att de är olika i ålder brukar ses som bakgrunden till att det måste skett en utveckling om det skiljer sig i de senare från de tidigare. Paulus är ännu tidigare, men inte med i denna bloggpost.
Blir evangelisterna gaggigare med åren?
Det vi då dels kan konstatera är att mellan Markus och Lukas och Matteus skiljer sig också det som återges, medan Markus (som då bör vara det äldsta evangeliet) ofta tar med ovidkommande detaljer, som många härleder till att det är ögonvittneskildringar som återges eller i alla fall människor med god kännedom om förhållandena (några klassiska exempel är det gröna gräset, den nakne ynglingen och Alexandros och Rufus farsa) så kortar Matteus och Lukas av, de tar med det som är relevant för alla andra skulle man kunna säga. Så senare bearbetning betyder alltså inte mer utbroderat! De blir inte gaggigare!
Är det långt mellan Markus evangelium och Johannes evangelium?
Om det ska ske en utveckling så bör det vara en viss tid emellan vilket man också ofta anger att det är, under tiden satt man och broderade ut. Att det inte alltid sker förhärligande av avlidna ledare utan att man också kan nyktra till i sina omdömen tänker jag är rätt så vanlig företeelse både om uppburna godisar (typ Moder Theresa av Calcutta, Martin Luther King m fl), men också av uppburna men fruktade (såsom Stalin, Mussolini m fl). Men frågan är också om det verkligen förflöt en hel eon med tid mellan tillkomsten av de två? Vid Johannesevangeliets avslutande tycks Johannes vara död?
Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivit ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant.
Han betraktas ofta som ung då han var en lärjunge till Jesus då densamme vandrade fysiskt på jorden, dvs 30-talet efter Kristus, och frågan är om han kan varit yngre än 20 år? I så fall var han 80 år då evangeliet anses kommit till, det är inte helt otroligt att en människa som också var ledare för en offentligt förföljd rörelse och som dessutom under en period satt fängslad av de romerska myndigheterna och som dessutom levde i en tid då medellivslängden nog var lägre än nu, det är inte helt otroligt att han kan ha lämnat in, tagit på sig träfracken, kilat vidare, tagit ned skylten (ja dött helt enkelt) redan innan 80-årsåldern (särskilt om vi lyfter in att han inte avslutar sitt evangelium utan att någon annan gör det, hörde jag någon viska Silmarillion?)
Vid en genomläsning så tror jag att det för de flesta framförallt är en skillnad som man snabbt ser: I Markus går det som ett hemlighetstema, ständigt får de som uttalar att han är Messias, att han är den han utger sig för att vara och att han är den som ska komma, de får ständigt höra att de inte ska säga något till någon! I Johannes däremot så är det från första verserna mer tydligt att Jesus är Guds son, att han är Gud själv och hans kopplas ihop med Guds namn (vilka vi översätter med Jag Är, vilket återkommer som titlar på Jesus (jag är livets bröd, den gode herden etc)).
En annan spännande detalj är att Jesus på förklaringsberget inte nämns i Johannesevangeliet, alltså då Gud själv presenterar Jesus. Om man skulle vilja ha en hög kristologi kan man ju fundera på varför höjdpunkten saknas?
Skiljer de sig åt i lära?
Jag tror inte att man kan rakt av säga att de skiljer sig, eller att det skulle vara mer utvecklat i Johannes. Kristologin är mer utbroderad och det används många fler ord i Johannes evangelium, men om det skiljer sig så mycket åt det är jag tveksam till att man entydigt kan belägga.
Och nu kommer det en ganska kort redogörelse för detta, det som skulle behöva kompletteras är ett någon exegetisk utläggning om Kyrios/Herre i Markus evangelium och också hur den judiska kontexten kunde ta emot Gud sänd till människorna, något om varför Gud son och Människosonen är giltiga som tecken på gudomlighet, men jag får lämna det för nu.
Det jag vill säga är alltså att de berättar olika och Markus utgångspunkt finns tidigt omvittnad (hos Eusebios och Papias och Klemens av Alexandria) (alltså 100-talet efter Kristus); han har varit Petrus tolk och skriver ner det Petrus sagt och Petrus bild av allt. En del har här sett att Petrus framställs i sämre dager än i övriga evangelier.
Om Johannes kan sägas att han tycks förutsätta att vi känner till de övriga evangeliernas berättelser, den tycks komplettera och lägga till, kanske i hålrummet som kyrkofäderna vittnar om gällande Markus?
När Markus blev Petrus tolk, skrev han noga ned allt han upptecknat av Kristi ord och gärningar, dock inte i ordning … [Petrus] undervisade i korta berättelser men inte för att göra en ordnad framställning av Herrens ord.
– Papias
Nå är då Jesus inte den gudomlige Kristus i Markusevangeliet?
Jo se det är han, och vill man bara läsa en vers så ta då denna:
Men han teg och svarade ingenting. Då ställde översteprästen ännu en fråga: »Är du Messias, den Välsignades son?«
Jesus svarade: »Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln.«
Då slet översteprästen sönder sina kläder och sade: »Vad skall vi nu med vittnen till?
Ni har hört hädelsen. Vad anser ni?« Alla fann att han förtjänade döden.
Han döms alltså till döden för att han sa att han var Gud själv. Och att gå i döden för något man vet är en lögn, det är det inte många som gör!
Vill du ha ytterligare ett indicium på att det inte är olika Jesusar utan olika sätt att berätta och lyfta fram, ja kanske behöver du, likt Johannes i Stengrunden ett sista ord, ett starkt ett?
Jaha? Vad? Jo, det är nämligen så att Jesus i Markusevangeliet förlåter synder vilket för de som är med blir ett tydligt vittnesbörd om hans gudomlighet, och för de som inte blir jesusanhängare så blir det ett skäl för dem att se en hädare, eller något ännu värre! Också på en del andra sätt agerar i auktoritet som endast Gud kan och gör och ger då med tydliga alluderingar till det sätt som Gud beskrivs i den hebreiska Bibeln (Tanak).
Att han dessutom utges för att vara Guds sonredan från första kapitlet ger kanske lite mindre vatten på kvarnen om att han först långt senare blir så där gudomlig som i Johannesevangeliet?!
Något som vi här utelämnar helt, men som fungerar som äldre källor till Jesu gudomlighet anar vi i citatet från filmen om att
alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud
det är hämtat ifrån en annan tidig källa som också med fog kan sägas driva en väl arbetat kristologi och som också med fog kan ge oss skäl att tro att den höga bekännelsen av Jesus som Herre, som Gud nog var med från början i den kristna tron, Paulus brev till Romarna. Det och andra brev av Paulus ger en ännu mer komplett bild av den höga kristologi som tycks funnits ända sedan Jesu steg här på jorden.
Det var några tankar, kanske de kompletteras med tankar från ännu äldre källmaterial i form av bl. a. Paulus vid tillfälle?! Likaså bör man kanske göra ett mer språkligt exegetiskt studium i t ex Markus evangelium för att än mer nyansera bilden och jag tror att man då finner att Markus inte hymlar med om Jesus är Gud eller inte och vad det betyder, men det får vi ta en annan gång!
Kanske är det svårt att lägga ord i munnen på en redan avliden person, i alla fall om man vill göra anspråk på att de ska vara korrekta, så kanske ska det sägas redan nu:
Sokrates sa mig veterligen inget om Jesu uppståndelse!
En orsak kan vara att han var död redan då Jesus dog och följaktligen även då han uppstod?
Dock spelade han gudomlig fotboll!
Jag tänkte i denna bloggpost reflektera kring några saker om kring påskens stora händelser, påsk har i västkyrkan firats för ett par veckor sedan, för något kortare tid sedan i de ortodoxa kyrkorna. Det som framförallt kommer att avhandlas är förstås vad sjutton som hände? Varför blev det en sådan våg i tiden? Varför föranledde en avrättad man, långt ifrån maktens centrum, en sådan omvälvning i tiden att vi fortfarande skriver bloggposter om honom och det fortfarande finns drösvis med människor som vill lägga tid på att argumentera mot honom och hans existens? Påsken kan sägas uppmärksammades av ungefär tre miljarder människor, så något bör väl ligga bakom detta?
Så frågan är i korthet: Finns det något som tyder på att anledningen är att den döde Jesus lämnade sin grav?
Det blir dock som sagt först en vända förbi Sokrates
Sokrates, känd för sin frågande metod, för sin död genom att svepa en bägare gift och för att hålla sina drifter i schack!
Sokrates var en av de klassiska filosoferna i det gamla Grekland. Han har inflytande genom till exempel den ”sokratiska metoden”; alltså att ställa frågor till sin motpart och genom dem resonera sig fram, eller genom dem få motståndarens argument att falla. Han blev mot slutet av sitt ungefär sjuttioåriga liv anklagad av de styrande i Athen för att missakta gudarna och för att förleda ungdomen och dömdes till att dö genom att dricka en bägare gift.
Den främsta källan till kunskap om Sokrates är hans lärjunge Platon, själv skrev nämligen Sokrates ingenting. I Platons berättelse om Sokrates så omfattar denne rätt starkt en platonsk världsbild, så en ständig fråga då man läser Platons verk med Sokrates är vem man möter egentligen, Platon eller Sokrates eller kanske någon mix? Den andra källan till Sokrates är en annan av hans lärjungar: Xenofon,kanske mest känd för sina berättelser om sina krigiska verksamheter?
Inget av ovanstående anses som särskilt kontroversiellt eller osäkert, vågar jag påstå.
Platon, Sokrates lärjunge och främste skildrare av hans liv och lära.
Platons skrifter, som kanske är de bäst bevarade av dessa två källor, skrevs under senare delen av 400-talet före Kristus och in till ungefär mitten av 300-talet före Kristus. De lästa kopiorna vi har är från 900-talet efter Kristus.
Men ett möte med Tacitus kanske kan vara intressant också?
Här finns det inget sportvideo att visa så vi går direkt in på hans verk om de romerska kejsarna. Det är nog det verk som han är mest känd för, och ett verk gärna citerad i kristen apologetik också, men här ska vi inte läsa på om kejsar Nero och de kristna, utan om Tacitus själv och hans uppdragsgivare. Verket består av två delar Historiae och Annales i vilka de romerska kejsarna från Augustus död år 14 efter Kristus till och med Domitianus död år 96 efter Kristus.
Varför skrev inte Tacitus om vad som hände sedan?
Tacitus första historieverk Historiae behandlar förvisso döda kejsare, men i relativ närhet i tid (den tycks ha påbörjats före 105 efter Kristus och avslutats omkring 109 efter Kristus). Den behandlar alla avslutade kejsarkapitel (förutom kejsar Nerva som regerade knappt två år efter Domitianus), dvs den innehåller allt den kan om man vill berätta om vad som skett på kejsarämbetsfronten.
Detta för oss till en tredje antik historiker
Nämligen Lukas, eller som vi kanske känner honom ”evangelisten Lukas”. Han berättar om Paulus som är viktig i skildringen av Jesu uppståndelse, han är en tidig återgivare av händelsen och berättar om en mängd kända vittnen till denna händelse. Paulus hävdar att de flesta vittnena lever när han skriver och han återger en slags formaliserad skildring av det som hänt efter att Jesus döda kropp lagts i graven, en slags trosbekännelse, en sådan återgivning som medvetet formas först efter en stund omkring en händelse.
Nå Lukas berättar om Jesu liv, död och uppståndelse i sin första bok, den vi känner som Lukasevangeliet. I sin andra bok berättar han om vad som sker sedan med stor tyngdpunkt på Paulus liv. Det vi ska läsa här är endast ett mot stycke, nämligen avslutningen:
Där stannade han i hela två år på egen bekostnad. Han tog emot alla som kom för att besöka honom, och han förkunnade Guds rike och undervisade om herren Jesus Kristus med stor frimodighet och utan att bli hindrad.
Ja det får vi inte veta. De enda uppgifter vi sedan har är att Paulus dog under kejsar Neros förföljelser, alltså senast år 68 efter Kristus. Det berättar de så kallade kyrkofäderna. Men när vi nu i kapitel efter kapitel nu kämpat oss fram genom det romerska imperiet, varför får vi inte veta hur det slutar? Ett möjligt svar är ju att det inte fanns något slut? Alltså inte då när Lukas skrev texten, Lukas tycks själv varit med på delar av resan, en god gissning är att denna företogs innan Paulus dog och att när Lukas och Paulus skiljdes åt så skrev Lukas denna skildring.
Vad innebär det?
Jo det innebär att livsteckningen i Lukasevangeliet är skrivet före år 68, och rätt långt före eftersom det ska hinna bli en resa till efter det med Paulus. Samma logik som med Tacitus, hans skildring slutar med det den kan skildra, eftersom resten inte hänt, samma bör kunna anses om Lukas!
När skrevs det då?
Tja en god gissning är att båda Lukas verk skrevs före år 68. De finns bevarade tillsammans med det mesta av övriga bibelböcker från ca. 150 år efter att de nedtecknades i Cheaster Beatty och med hela Bibelns Nya Testamente från ca. 300 år efter att de nedtecknades (Codex Sinaiticus). Lite närmare än 1200 år som för Sokrates!
Någon slags sammanfattning av Sokrates, Tacitus och Lukas
Vad vill då denna soppa ge för smak till påsktiden?
Jo lite av följande: Sokrates anses känd, fast källorna är honom närstående (lärjungar) och endast två och dessutom med ett stort tidsavstånd från nedtecknade till våra dagars kopior.
Bibelns källor, och då också uppståndelsens, är nära i tid och dessutom fler till antalet (fyra evangelier, en Apostlagärningar, ett antal brev (de viktigaste Paulus brev)), dessutom stöds de positiva källorna av fiendesidan (som Tacitus, Josefus m. fl.).
Slutsatsen blir!?
Okej, Sokrates har inte vittnat, men bedömningen av det vi vet om honom gör att vi bör ta i beaktande att Paulus säger:
Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse – den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit.
Här är liksom en annan nivå av vittnen som kan bekräfta något, mer än 500 stycken, det är fler än två! Som man dessutom kan få träffa eller i alla fall bli facebookvänner med (eller vad man nu hade för sociala medier på den tiden).
Även Tacitus har bidragit med att dessa är i livet, eftersom bedömningen av hans verk ger att Apostlagärningarna är skriven före Paulus död, och då också hans omvittnande om Jesu uppståndelse.
Texten om alla vittnen är dessutom betydligt nyare så tidigt och på den plats det skedde och med kända vittnen som fortfarande kunde frågas så kan en liten byggsten till påskens stora katedral tydligt ses: Det är ingen sentida myt utan ett tidigt vittnesbörd, ja samtida med den kristna kyrkans födelse!
Den första motionen om rösträtt för kvinnor kom långt innan män hade rösträtt till riksdagen, men den (och många senare) avslogs. Den första med hänvisning till att kjolarna inte skulle få plats (nåja, det var i alla fall ett av argumenten).
Livet Gud och allting 